NÄSSELDJUR


Nässeldjur, till vilka maneter, koralldjur och hydror tillhör, har väldigt begränsande sinnesorgan. Även om de har ett luktsinne och känsel, så har väldigt få av dem syn och de har definitivt ingen hörsel (Wikipedia, 2014). Detta gör att de har ett väldigt instinktivt sätt att överleva, som bygger mycket på känsel.

Deras tentakler, där känseln ligger, reagerar på tryck och beröring, vilket signalerar till resten av kroppen att individen har fångat något, vilket får djuret gå till attack (Morris, 2003). När den sedan drar till sig bytet med hjälp av tentaklerna så använder den sitt luktsinne för att avgöra om den ska äta bytet eller ej (Lundquist, 2013). Om den känner aminosyran asparagin, så betyder det att bytet går att konsumera.

Cubozoerna, som är en mindre grupp av maneter, har ögon (närmare 24 stycken), som är lika komplexa som t.ex. människoögon. Det som är förvånande är att för att kunna arbeta informationen från dem effektivt så behöver man en hjärna, vilket nässeldjuren inte har. Därför har man dragit slutsatsen att det bearbetas i nervsystemet istället (Parkefelt, 2004).




PLATTMASKAR


Plattmaskar har olika typer av sinnen som vi människor och de flesta djur. Men plattmaskarnas sinnen skiljer sig en hel del från människans sinnen.

Plattmaskarna har sinnesceller som är mycket känsliga för beröring och finns över hela kroppen. Dessa sinnesceller är insprängda bland epidermiscellerna (översta hudlagret) (Silverin & Silverin 2002).

De har även sinnesceller som känner av kemiska reaktioner som sker i vatten. Dessa sinnesceller finner man på båda sidor av plattmaskens huvud (Silverin & Silverin 2002).

Plattmaskarnas ögon är inte så utvecklade som människan, utan de kan endast skilja på mörker och ljus (uppfattar ingen bild). Djurets pigmentskikt avgränsar ljus från sidan vilket gör så att ljuset endast kan nå ögat från ett håll. Detta leder till att masken lättare kan avgöra var ljuset kommer ifrån. De olika arterna inom plattmaskar har olika utvecklade organ därför har vissa till exempel fler ögon. När de ska förflytta sig använder de sina sinnesceller för att lokalisera sig (Bernvi, 2013).

Det finns även en tredje typ av sinnesceller hos plattmaskar. Dessa reagerar på vattnets strömningar vilket gör att de kan förflytta sig snabbare och smidigare. Vissa virvelmaskar har även sinneshår som ändrar sig beroende på maskens rörelse och det gör att den kan veta var den är någonstans (Silverin & Silverin 2002).


LEDDJUR

Precis som oss människor har också insekterna fem sinnen syn, hörsel, smak, känsel och lukt. Känsel sköts av antingen insektens antenner och känselhåren som växer på kroppen. För insekter som lever nattliv är håren fler och kraftigare, därför att insekten skall kunna ta sig fram utan hjälp av synen. Alla sinnen är inte viktiga för insekten vissa sinnesorgan är mindre utvecklade än andra. Som till exempel nattlevande insekter deras känselorgan är mer utvecklade än andra insekters. Ett annat exempel är hörseln hos vissa insekter är den väldigt viktigt för att kunna kommunicera med insekter av samma art. Hos en del mygghanar är hörseln baserad på känselhåren. Sen finns det de arter som har ett mer välutvecklat hörselorgan som vårtbitaren dock så sitter dess hörselgång på frambenen.
Synen hos insekter har två olika lösningar antingen har insekten facettögon eller punktögon. Dessa är viktiga för att kunna upptäcka fara och föda. Facettögon är de mest avancerade organen det kan bestå av ungefär 30 000 facetter och dessa hjälper insekten att uppfatta färger och rörelser. Punktögon är mer primitiva eftersom de endast uppfattar ljus och ljuset riktning (Carlberg, U., 2010).

Med hjälp av luktsinnet kan insekter lokalisera bra äggläggningsplatser och även när föda skall finnas är luktsinnet till stor hjälp. Luktsinnet sitter till stor del på antennerna hos alla insekter och de kallas för kemoreceptorer.

Smaken hos insekterna sitter till störst del i munpartiet, men det kan också finnas i antennerna men också på under sidan av fötterna dock är det mestadels flugor man hittar detta. Insekterna har samma smaksinne som oss människor. Det vill säga de uppfattar om något smakar sött, surt, salt och beskt. Det flest insekter anser sött som behagligt, och salt, surt och beskt som obehagligt (Janzon L.-Å., 2011).

BLÖTDJUR

Hos blötdjuren finns det en variation i synkapacitet beroende på hur väl utvecklad arten är. T.ex. snäckor har inte ett lika bra utvecklat syn organ som bläckfiskar har. Många av snäckorna har så kallade knappnålsögon som ser ut som en cirkel bara att cirkeln inte är sluten. Längs kanterna av detta öga finns näthinnan som registrerar det ljus som kommer in i ögat. Eftersom knappnålsögat saknar en lins kan den inte få fram skarpa bilder utan bara suddiga former och skuggor. Däremot har detta öga utvecklats på olika sätt. Eftersom det är öppet kan vatten strömma in i ögat och gör det möjligt att skärpa bilden en aning för de som har denna typen av struktur. Det är dock inte endast snäckor som har denna typen av ögonstruktur utan även bläckfiskar som tillhör gruppen av levande fossiler som kallas pärlbåtar. Denna ögonstruktur fungerar däremot inte bra för de djurgrupper som är aktiva jägare eftersom den inte kan ge en klar bild av omgivningen. Därför har evolutionen gått framåt hos många av snäckorna, speciellt de landslevande. Öppningen till ögat där vatten hade kunnat strömma in genom tidigare växte igen och en vesikel hade bildats i vattnets ställe vilket kunde ses som en primitivare lins. En vesikel som ger en bättre refraktion jämfört med hur ljuset bryts mellan luft och vatten. Ögat kan däremot inte fokusera på ett föremål men det ger ändå en bild av omgivningen och kan registrera rörelse på ett helt annat sätt jämfört med knapphålsögat. Eftersom ögat nu också är slutet finns det en hornhinna för att skydda det vilket inte finns hos knapphålsögat (Map of Life 2008).

Åttaarmade och tioarmade bläckfiskar har en syn som är minst lika utvecklad som den vi människor har. Ögat är ungefär uppbyggt på samma sätt med en hornhinna som skyddar, en iris som justerar ljusstyrkan i ögat, pupillen som håller ljusnivån konstant och gör att man kan fokusera på olika föremål, linsen som gör att allt ljus träffar näthinnan som registrerar ljuset och skickar signaler till hjärnan. Det som skiljer bläckfiskens öga från vårt eget är att dess lins skjuts framåt när bläckfisken behöver fokusera på föremål på nära håll. Det gör den genom en muskel som trycker ihop ögat och det får då en bättre bild av föremålet. Dessutom saknar bläckfiskar en blind fläck. Ögat är uppbyggt på det sättet att signalerna skickas till hjärnan direkt från näthinnans baksida istället för att samlas upp i en enda synnerv. Detta ger bläckfisken en visuell bild i alla vinklar (Börrzén, 2012).


Hos den gastroda familjen är luktsinnet mycket viktigt för att överleva. Deras jakt och även partnerval kan avgöras med hjälp av deras luktorgan Osphradiumet som sitter i mantelhålan. Vatten går in här och partiklarna som finns i vattnet registreras i organet. På så sätt kan snäckan avgöra vad det är för organsim eller föremål som den känner av och kan leta upp dess byte (Nordisieck, 2012)

Blötdjuren har även mycket god känsel, speciellt bläckfiskarna. Bläckfiskar har speciella känselorgan i sina sugkoppar. Med dessa kan de skilja mellan mönster och olika strukturer (Kieth & Peberby 1985). Något som man lyckats dokumentera genom olika experiment där man också insett vilket enastående minne bläckfisken har. I La coruña gjorde man ett experiment där man undersökte hur en bläckfisk tog sig igenom en labyrint som bestod av ett antal hopsatta rör. Bläckfisken kändes sig för med sina armar varje gång det kom en sväng för att undersöka eventuella faror. Detta visar hur känsliga tentaklerna är och hur medvetna bläckfiskar är om deras omgivning (Aliens of the Deep Sea 2010)

TAGGHUDINGAR

Tagghudingar har dåligt utvecklade sinnen, de flesta saknar i stort sett specialiserade sinnesorgan. Det alla tagghudingar har gemensamt är sinnesceller för känsel och lukt som finns spritt runtom på kroppen. Sinnescellerna är viktiga för fortplantning samt när de söker föda. I övrigt skiljer sig olika sinnen hos familjerna avsevärt från varandra (Moen, 2008).

Hos en del sjögurkor finns speciella balansorgan för att kunna hålla jämvikt i vattnet. Sjöstjärnor har ögon längs ut på sina armar. Egentligen är organen inte riktiga ögon, utan kan mer ses som centrum som känner igen ljus och mörker. Sjöborrar använder sina slangfötter som lukt- och smakorgan (MESA, 2012).


GRODDJUR

Synen är mycket viktig för de flesta groddjuren och är nödvändig för att de ska kunna upptäcka predatorer och föda.


Grodornas stora ögon sitter lateralt (sidan) på huvudet. I och med det har de flesta groddjuren ett synfält som är nästan 360 grader. Ögonen är vanligtvis inställda på att se saker som befinner sig på avstånd och för att fokusera på objekt på närmare avstånd dras linsen framåt mot hornhinnan av speciella muskler. Runt senhinnan har stjärtlösa groddjur en broskring som förstärker ögat. Groddjuren har en välutvecklad blinkhinna som dras fram över hornhinnan från ögonhålans mediala del och hjälper till att fukta och skydda ögat. De har dessutom ett välutvecklat nedre ögonlock (Silverins, B, 2002).


Grodornas ögon är framför allt utvecklade för att upptäcka föremål som är i rörelse, speciellt lätt har de att upptäcka objekt som rör sig i sidled. Detta gör att grodorna lätt kan se flugor och andra småkryp som är i luften. Föremål som är stilla har de svårare att upptäcka. De flesta groddjuren kan troligtvis se färger och teckningar.


Maskgroddjuren däremot har mycket dålig syn eftersom att de lever mestadels under jorden. De har därför utvecklat hud, och ibland ben, som täcker ögonen. Grodor och paddor ser bättre på land än i vatten och har sina ögon sittande högt upp på huvudet så att de sticker upp ovanför vattenytan.


Alla groddjur har en bra hörsel.

Ytterst på grodornas öron sitter en trumhinna som ligger an mot pelarbenet som är groddjurens enda hörselben, till skillnad från oss människor som har tre. Vibrationerna leds sedan till en membranös hinna som skiljer mellanörat från innerörat. Från denna hinna fortplantas ljudet till vågrörelser i innerörats periflymfa (natriumrik vätska). Därifrån leds de till ett område i vomeronasalorganet där de avläses. Uppbyggnaden av groddjurens inneröron kan ses som ett mellanting mellan fiskars och de högre fyrfotadjurens.


Groddjurens luktsinne fungerar ungefär som däggdjurens. Näsborrarna är klädda i en slemmig hinna. Partiklar från luften löses i detta slem och detekteras av speciella organ som sedan skickar signaler till hjärnan.

Hur viktigt luktsinnet är hos groddjur beror på art. Vattensalamandrar använder ofta sitt luktsinne för att hitta föda. För maskgroddjuren, som är blinda, är luktsinnet det viktigaste sinnet för att uppfatta sin omgivning. Även känseln är mycket viktig för maskgroddjuren och flera andra arter. Vissa arter har känselkroppar på sidan av kroppen som kan känna av vibrationer i vattnet. Sådan sidolinje är annars mest känd hos fiskar.


Även groddjur har smaklökar på tungan för att ta reda på om födan är ätlig. Vissa flugor smakar illa för att inte bli uppätna. Får grodan tag på en sådan fluga spottas den ut direkt (Universeum).


REPTILER

Reptilers sinnen är bättre utvecklade än amfibiers och vissa har organ som är helt unika i djurvärlden. Reptilögat är inställt på seende på långt avstånd och är ofta välutvecklade, även om många ormar har dålig syn. Vissa arter har färgseende och iris är oftast gul eller röd. Krokodiler och sköldpaddor och de flesta ödlor har två rörliga ögonlock samt en blinkhinna men vissa ödlor och ormar inte har de - de kan inte blunda.

Bryggödlor och ödlor har ett så kallat tredje öga. Det innebär att de har ett ljuskänsligt område uppe på huvudet som en inbyggd klocka och hjälper dem hålla reda på vilken årstid det är (Burnie D, 2001).


De flesta reptiler hör dåligt, även om deras hörselorgan är välutvecklade (åtminstone i jämförelse med groddjuren).


Reptiler har smaksinnen dock är det inget som de anser viktigt. Luktsinnet däremot är en av de viktigare sinnena hos reptiler.


Jacobsonska organet är ett olfaktoriskt organ som finns hos många djur men är särskilt utvecklat hos reptiler. Hos ormar och ödlor har organet egna öppningar i taket av munhålan, sköldpaddor har det förenat med näshålan och hos krokodiler är det rudimentärt. Organet fungerar som en receptor för vattenlösliga luktämnen och fungerar alltså som en andra näsa. Ormar och ödlor använder sin kluvna tunga för att fånga upp luktpartiklar, därav det karaktäristiska beteendet när de sträcker ut tungan. När tungan sedan dras in passerar tungspetsarna förbi öppningen till Jocobsonska organet där partiklarna fastnar på de specifika receptorerna (Hanström B, 1964).



FÅGLAR


Fåglar har högt utvecklade synförmåga jämfört med andra djurarter. Ett mått är synskärpa vilket innebär förmågan att läsa små detaljer på avstånd. Jämfört med människor har fåglar 2.5 – 3 gånger vår synskärpa på långt avstånd. I relation till människans är fåglars ögon synnerligen stora. Hos människan utgör ögonen två procent av huvudet medan hos fågeln är det i genomsnitt 15 %. Ju mindre en fågel desto större är proportionsvis dess ögon. En rovfågel eller en uggla har större ögon än människan och av alla fåglar har strutsen största ögon (Nelson), (Ulfstrand 1962).

Ögonloben fyller hela ögonhålan och är mindre rörlig jämfört med däggdjurens men detta kompenseras av huvudets flexibla rörlighet. Ögat skyddas av ett ögonlock som också bevarar dess fuktighet. Ett extra skydd för ögat utgörs av en broskring runt ögonloben vars storlek och utseende beror på hur mycket djupa ögonen är (Ulfstrand 1962).
För att öka fokusering på bilder ändrar människans öga formen på linsen, fågeln ändrar däremot både formen på linsen och formen på hornhinnan.

Sammanfattningsvis så är fåglars ögon överlägsna människans. Deras sammanlagda synfält är mycket stort och nalkas ibland 360°( panoramaseende). Färgseendet, uppfattningsförmåga för rörelser och upplösningsförmåga är utomordentligt välutvecklat. Många fåglar kan uppfatta 150 bilder i sekunder medan en människa uppfattar 20 – 70 bilder per sekund (Ulfstrand 1962).

Fåglarnas öra liknar till sin byggnad i stort sett reptilernas. Hörselsinnet hos fåglar är relativt svagt med få undantag som ugglor. Ugglor har ett slags ytteröra i form av hudfik med fjädrar. Vissa fåglar har förmågan till den s.k ekolokalisering d.v.s de kan med hjälp av ekot de avger och tar emot veta var saker befinner sig (Nelson), (Ulfstand 1962).

Örat är sammansatt av tre delar, en yttre-, mellan-och inre del. Ytterörat saknar fik och är dolt av specialiserande fjädrar som kallas för öron-fjädrar. De skyddar öppningen och gör att ljudvågorna insamlas och förstärks. Övergången till mellanörat utgörs av trumhinnan. Mellanörat innehåller en muskel, ligament, trumhinnan, det ovala fönstret och en stavliknande hörsel ben (columella). Columellan motsvarar däggdjurens stigbygeln och fångar upp ljudvibrationer från trumhinnan och sänder de till det ovala fönstret. Däggdjur har tre columella medan fåglar har bara ett. (Pesek 1999). Innanför ovala fönstret börjar innerörat och fungerar som sensoriska receptorn för ljud (Ulfstrand 1962).

De flesta fåglar har inte så stor användning av luktsinnet men det finns hos dem i alla fall. Luktsinnet verkar vara bättre utvecklad i vissa fågel-grupper än andra. Hos rälerna, kranar och nattskäror är luktsinnet mer utvecklad än det hos tättingar, hackspettar och papegojor. Stormfågeln och petrellfåglar lockas till doften av fiskoljor och bläckfisk (Ehrilch et al 1988).

Smaksinnet är lokaliserat till smaklökar i tungan, de är få till antalet i jämförelse med däggdjurens (Ulfstrand 1962).


MÄNNISKAN


Människan har fem sinnen, syn, hörsel, smaksinne, luktsinne och känsel. Sinnena ger oss olika intryck av omvärlden. Kroppen reagerar och påverkas av information från ljus, ljud, läge, rörelse, smak, lukt och känsel. Denna information bearbetas och omvandlas till elektriska signaler av speciella celler som kallas sinnesceller eller receptorer. Sinnescellerna tar bara hand om informationen, det är nervsystemet som för det vidare till hjärnan. Det är inte för än informationen når hjärnan som man blir medveten om den. Sinnescellerna finns antingen utsprid i olika vävnader eller i sinnesorganen, så som ögat och örat (Bjerneroth Lindström).

Det sinne som gör att människan kan uppfatta ljud är hörsel. Med detta sinnet kan man uppfatta flera olika sorters ljud, höga och låga, starka och svaga. Då vi har två öron kan hörselsinnet avgöra varifrån ljudet kommer (Biörklud, Inblad, Meurling). Hörseln gör att vi kan kommunicera med andra, och det är en nödvändighet då man ska lära sig att tala. Hos fostret är hörselsinnet det sinne som utvecklas tidigast, redan vid sex månader kan ett foster reagera på ljud.

De flesta av kroppens sinnesceller finns i ögonen, ungefär tre fjärdedelar.(Bjerneroth Lindström) Synsinnet är det sinne som gör att människor kan reagera på ljus och se bilder av omgivningen. Det är med hjälp av synsinnet vi kan avgöra om något finns nära eller långt ifrån. Med synsinnet kan man röra sig fortare utan att skada sig, är man ute och springer hinner ögat registrera något man bör undvika innan man nått enda fram så man hinner undan (Nilsson).

Ljus registreras av sinnescellerna på ögats näthinna, ögat kan bara uppfatta synligt ljus, ljuset som träffar näthinnan omvandlas till nervimpulser, som når hjärnans syncentrum där de omvandlas till tredimensionella bilder. Ljus med olika våglängder uppfattas som olika färger (Bjerneroth Lindström).

Känselsinnet är det sinne som vi känner med. Det är en viktigt kontakt med omvärlden, det är med känseln vi uppfattar när något är för varmt eller kallt, utan det skulle vi lätt råka ut för allvarliga skador. Med begreppet känsel menar man flera olika saker, man kan uppleva beröring, tryck, värme kyla och smärta. Känselupplevelserna registreras i hud, muskler, senor, leder och i inre organ. Impulserna skickas med nervbanor till hjärnan. Det finns olika typer av känselkroppar, vissa reagerar på temperatur, andra vid beröring. De flesta känselkroppar anpassar sig snabbt, det vill säga att antalet nervsignaler minskar vid fortsatt stimulering. De områden på kroppen som har mest känselkroppar är fingertopparna och tungan (Meurling, Fänge).

De sinnesceller vi har i näsan kallas för luktceller, och de reagerar på olika dofter. Den första hjärnnerven skickar informationen om doften vidare till hjärnan. Luktcellerna är inbäddade i slemhinnan i näshålans tak, på näsans mellanvägg och på den översta näsmusslan. Man har ungefär 20 miljoner luktceller totalt. Luktcellerna är omgivna av ett slem, de gasformiga luktpartiklarna måste först lösas i slemmet innan vi kan känna någon doft. En luktcell lever i ungefär två månader innan den ersätta med en ny. (Bjerneroth Lindström) Varje luktcell kan reagera på flera olika dofter.

Luktsinnet samarbetar med smaksinnet som sitter i munhålan. Det vi kallar smak är egentligen lukten av det vi äter. Lukten från maten vi äter stiger från munnen upp i näshålen genom den öppning som finns emellan dem. Det är samma väg när vi andas genom näsan. (http://www.ne.se/lang/luktsinne)

Smakceller kallas de sinnesceller som sitter på tungan. Smakcellerna finns i våra smaklökar. Två hjärnnerver, ansiktsnerven och tung-svalgnerven, skickar vidare informationen sinnescellerna uppfattat där till hjärnan. De fem grundsmakerna är sött, surt, salt, beskt och umami. Umami är smaken vi får från protein, tex köttbuljong eller parmesanost. Smaksinnet ger oss viktigt information om vad det är vi stoppar i munnen, ska vi svälja det eller spotta ut det? Samksinnet är känsligtast för besk smak. Det är en funktion som är mycket viktig då olika gifter ofta smakar beskt. Smakar något illa spottar man oftast ut det, därmed undviks förgiftningar (Bjerneroth Lindström).