PLATTMASKAR

Plattmaskar saknar andningsorgan, men tack vare att de är platta (som det hörs på namnet) och ganska smala, behöver de inte andningsorganet. De kan ta upp syre direkt från kroppsytan med hjälp av diffusion.

Diffusion

Under diffusionen är alla molekyler i både vätskor och gaser i ständig rörelse. Molekylerna rör sig i ett oregelbundet mönster och krockar med varandra. Detta kan utnyttjas till en fördel av plattmasken, eftersom den har en tillräckligt liten sträcka för att ta upp näringen direkt från kroppsytan. I detta fall med plattmaskar handlar det väldigt mycket om att transportera syre och näring till hela kroppen.

LEDDJUR


Hur går respirationen till hos leddjuren? Många insekter använder sig av ett luftfyllt rörsystem som kallas trakéer, spindlar däremot använder sig av boklungor det finns även de spindelarter som använder sig både av boklungor och trakéer. Vad är då skillnaden på trakéer och en boklungor? Trakéer är ett rörsystem som finns inuti insekten och från trakéerna går det små tunna rör som är lika tunna som våra kapillärer. Dessa små tunna rör kallas för trakeoler och leder ut till insektens celler. Istället för att använda munnen som en ingång för syre som hos oss människor använder insekterna sin hud. En insekts hud har fler små hål i sig som är förgrenade med trakéersystemet. Luft kommer in genom hålen och in i trakéerna sedan vidare till trakeolerna. Det som händer i trakeolerna är att syret diffunderar från dem och igenom cellernas membran in till cellen (Lundqvist, A., 2001)
En fördel som insekterna utnyttjar genom att använda sig av trakéer är att syre diffunderar 10 000 gånger snabbar i luft jämfört med blod, vatten och vävnad. En anan viktigt sak att komma ihåg är att insekternas öppningar i huden kan bli insektens död, för genom att öppna och stänga dem kontrollera de fuktigheten inom sig de skyddar också från att smuts och damm kommer in. Insekten (eng Rhodnius) dör till exempel inom tre dagar om dess öppningar i huden hålls öppna i en torr miljö (Burgren, W. et al., 1997)
Boklungor består av ihåliga lameller som ligger på varandra, det påminner om ett boklöv därav namnet boklunga. Mellan dessa lameller finns luft och inuti dem finns det en vätska som kallas hemolymfan (motsvarande vårt blod). Själva gasutbytet sker på en yta som är lika stor som lamellernas totala yta som är ikontakt med luften. Gasutbytet kan kan gå till på två olika sätt antingen så ventilerar spindeln genom att pumpa luft in och ut ur lamellerna, eller så sker gasutbytet med hjälp av diffusion. Hos spindlar finns det även två olika typer av trakéersystem. Det första kallas för trakélungor detta system använder sig av hemolymfan för att transportera syre runtomkring i kroppen, det andra trakéersystemet är förgrenat inuti hela kroppen och det fungerar som ett trakéersystem hos insekterna det vill säga genom diffusion (Lundqvist, A., 2001).
Trakéer och boklungor är ett par system som leddjuren tillämpar. Dock är de inte dem enda som förekommer i naturen. Som ni kanske vet så använder sig fiskar av gälar, gälar tillämpas också av leddjuren nämligen krabbor och kräftor. Dock har leddjurens gälar inta samma konstruktion som fiskarnas. Fiskar simmar samtidigt som de öppnar och stänger munnen för att skapa ett sug som låter vattnet passera genom gälarna. Detta ger då upphov till motströmsprincipen (Karlsson, J. et al., 2008)
Krabbor och kräftor rör sig som ni kanske vet betydligt långsammare än en fisk, vilket gör det svårt för dem att skapa en motströmsprincip. Istället använder sig dessa av ett paddelsystem även kallat skafognatiter. Dessa hjälper gälarna med att paddla friskt syrerikt vatten in och ut ur dem, gälarna är sedan försedda med ett stort antal utskott som ger djuret en väldigt stor yta att utföra gasutbytet på (Lundqvist, A. 2004).


BLÖTDJUR


Gälar
De flesta arterna inom blötdjuren lever ett marint liv. Detta betyder att de behöver gälar för att kunna andas under vattnet. Gälen byggs upp av en axel med filament på båda sidorna. Dessa filament är täckta med cilier som ska underlätta vattenströmmingen genom gälen. Filamenten är även fulla med blodkärl som har som funktion att via osmos tillgodose blodet med syre. Men för att gälarna överhuvudtaget skall kunna komma i kontakt med vattnet måste mollusken fylla mantelhålan med vatten. En del blötdjur som tillexempel musslor använder sig då av sina sifoner för att fylla manteln (Peberby, K., 1982). Även bläckfiskar använder sig av sifoner för att fylla mantelhålan. Detta system kan visa sig ytterst användbart för bläckfiskarna eftersom de använder utströmningen av vatten från mantelhålan till att röra sig framåt genom jetdrift (Walls, 1985).

Alternativa metoder
Eftersom alla blötdjur inte har samma utseende och uppbyggnad krävs det en del speciallösningar i deras natur för att de ska kunna ta upp syre som sina släktingar. Till exempel de skallösa exemplaren av gastropoda, som arten Dendronotus, finns det ofta inga gälar, utan de tar till sig syret direkt från huden. De gör detta genom blodkärl som går längs huden som sedan använder sig av osmos för att ta upp syret och koldioxid avges i dess ställe (Peberby, K., 1982)

Eftersom det även finns snäckor på land måste det finnas en speciell lösning på hur de ska kunna andas och leva där. Dessa snäckor som kallas för lungsnäckor eftersom deras andningssystem liknar lungor. Det är egentligen inga lungor. Mantelhålan fylls bara med syre där det kan komma i kontakt med blodkärl som går längs mantelns vägg. För att syret skall kunna komma in finns det små hål i snäckans skal som fungerar som gångar där syret lätt kan ta sig in och fylla mantelhålan. Detta system används inte bara av lungsnäckor, utan även av snäckor som lever i syrefattiga vatten där det är mycket stilla förhållanden. En typ av denna sortens snäckor är Dammsnäckan. Denna art tar sig med jämna mellanrum upp till ytan för att samla in syre från atmosfären, genom hålen i dess skal (Peberby, K., 1982).


TAGGHUDINGAR


Respirationen sker på olika sätt hos tagghudingar - antingen via lungor, gälar eller diffusion. De flesta av arterna har inte ens något välutvecklat andningsorgan (Lundquist 2001).

Diffusion är den metod som tillämpas främst av bland annat sjöstjärnor för andning, då de använder sig utav utbuktningar från kroppen som kallas papulae. Man finner papulae främst på ovansidan av individen, de består av cilier på både in- och utsida. Sjöstjärnor använder även sina sugfötter för gasutbyttet av syrgas och koldioxid med omgivningen. Sugfötterna finns på undersidan och ingår även i det så kallade ambulakralsystemet vilket är ett hydrauliskt system för förflyttning och födointag (Lundquist 2001).

Sjögurkor använder sig av både diffusion och vattenlungor. Dessa finns vid yttersta delen av deras tarm och bildar två stycken förgrenade blindsäckar. Alla inbuktningar i kroppen är lungor oavsett om andningsorgan hanterar luft eller vatten. Lungor i vatten fungerar på samma sätt som lungor i luft - vattenlungorna fylls och töms med havsvatten för att gasutbytet ska kunna ske över lungornas väggar.

Ett problem med att andas i vatten är att vatten har en mycket högre densitet än luft. Således blir det mycket antsträngande för djuret eftersom den först måste ta in vatten i lungorna, sedan pressa ut den åt motsatt håll. Vattenlungor fungerar hos arter som inte konsumerar så mycket syrgas samt andas långsamt (Lundquist 2001).

Gälar fungerar bäst i vatten men kan även användas på land för gasutbytet med luft. Gälarna finner man på kroppsytan som förgrenade utbuktningar. De är ofta placerade i gälkammare. Detta gör att gälarna ventileras med ett enkelriktat flöde, vilket i sin tur leder till att vattnet bara behöver accelereras en gång. Nackdelen med gälar är att djuret hela tiden måste hålla vattnet i cirkulation för att kunna utvinna syre. Fördelen med gälar är att det blir en mindre energiförlust vid gasutbytet, då individen inte behöver pumpa vatten ut och in ur några lungor. (Lundquist 2001)


FISKAR


De flesta fiskar är vattenandande och har gälar för att möjliggöra gasutbytet mellan syre och koldioxid. Syrekoncentrationen i vatten är ca 30 gånger mindre än i luft. Detta är den huvudsakliga anledningen till varför respirationssystemet kräver mycket mer energi för vattenlevande djur i jämförelse med landlevande. Evolutionärt sett har den mer effektiva syreupptagningen för luftandande djur gjort att de kan ha en större muskelaktivitet, vilket förmodligen är en av anledningarna till varför djuren koloniserade land.

Kortfattat andas fiskar genom att vatten pumpas in i dess mun och förs igenom gälarna där gasutbytet sker. Det syrefattiga vattnet fortsätter sedan ut genom gälöppningarna bakom fiskens huvud. För att få en så stor syreupptagningsyta som möjligt är andningsorganet uppbyggt av många små delar. Benfiskars gälar består av fyra par gälbågar (fyra på var sida om kroppen), som i sin tur består av så kallade gälfilament som sitter parvis på gälbågarna. Gälfilamenten är i sin tur försedda med tunna gällameller där själva gasutbytet sker genom diffusion. (Lundquist 2006)
bild_.png



















Till skillnad från benfiskar saknar broskfiskar det skyddande gällocket som sitter utanpå gälarna. Detta gör att vattnet kan flöda mer fritt igenom gälarna, men de blir också mer blottade för omgivningen. Hajar blir i jämförelse med benfiskarna mer sällan utsatta för angrepp och behöver därför inte detta skyddande gällock lika mycket. Broskfiskar har till skillnad från benfiskar också ett spruthål framför gälarna där vattnet kan strömma in vid inandningen. I detta spruthål sitter en rest av en liten gäle som inte längre uppfyller någon respiratorisk funktion eftersom blodet redan är syresatt när det kommer dit. För rockor är detta hål viktigt eftersom de inte får in något inandningsvatten genom munnen, utan endast genom spruthålet. (Silverin, B. & Silverin, B., 2002)

Vattnet som flödar igenom gälarna rör sig endast åt ett håll. De kan inte ha samma väg för inandning och utandning likt lungorna eftersom energikostnaden hade blivit för hög. För att ytterligare effektivisera syreupptagningen har motströmsmekanismen utvecklats, vilket innebär att vattnet flödar åt motsatt håll än blodkärlen i gälarna. Detta gör att det syrerika vattnet alltid möter det syrerika blodet, och det syrefattiga vattnet möter det syrefattiga blodet. Gasutbytet sker genom diffusion och motströmsmekanismen gör att syreupptagningen är konstant under hela tiden. Om vattnet och blodet strömmat åt samma håll hade det syrerika vattnet först mött det syrefattiga blodet vilket gjort att blodet tagit upp syre, men det syrefattiga vattnet hade sedan mött det syrerika blodet och knappt tagit upp någonting. (Lundquist 2006)
kurva.png


GRODDJUR


Grodan kan använda sig utav olika sorters andningsätt. Andningen kan ske i gälar, hud och lungor. Vilket andningsätt grodorna använder mest beror mycket på temperaturen i omgivningen och grodornas fysiska aktivitet. Är grodorna mycket aktiva och befinner sig i en varm miljö använder sig grodan utav sina lungor. Är det kallare och grodorna är mindre aktiva så ökar betydelsen av andning genom huden. Är det riktigt kallt använder grodan nästan enbart sin hudandning. Syreutbytet sker genom diffusion till små blodkärl som finns i huden. För att detta ska fungera krävs det att huden är fuktig. Grodorna behöver inte andas kontinuerligt med sina lungor som vi människor utan har långa stunder av apné.

Grodor har enkla lungor som består av pariga säckar. Dessa förbinds till svalggolvet via en kort luftstrupe och ett struphuvud. Andningsvägarna är slemmiga och dess inre sida täcks utav cilier. Slemmet och cilierna gör att luften kan hållas fuktig och ren. Precis som hos människor har grodor broskringar runt struphuvudet och luftstrupen så att de kan hållas utspända.

Insidan av grodornas lungor är inte uppbyggd som människornas med alveoler, istället består grodornas lungor av ett öppet hålrum med ett veckat nätverk av blodkärl på insidan.

När grodorna andas med lungorna pressar de ner luften. De har munnen stängd och de yttre näsöppningarna öppna. Då sänker de munhålans botten så att luft sugs in i munhålan. Därefter stängs näsöppningarna och munhålans botten höjs. Då öppnas glottis och luften pressas ned i lungorna. Glottis är öppningen mellan munhålan och luftstrupen. (Silverin 2002) Denna teknik leder till att de inte behöver andas ut mellan varje inandning. Utandningen sker på samma sätt fast med motsatt riktning. Grodornas lungor är mycket elastiska vilket leder till att de kan blåsa upp sig. Denna typ av andning är mindre effektiv än andra landlevande ryggradsdjurs, men det är detta som gör att grodorna kan göra ifrån sig så höga ljud då de kväker.

Gälar används av stjärtlösa groddjur endast när de är yngel. Vissa salamandrar andas med gälar medan andra använder enkla lungor. Det finns också salamanderarter som helt övergått till hudandning. (Lundquist 2006)


REPTILER


Alla reptiler andas med hjälp av lungor, detta gäller såväl vuxna som unga reptiler. Vattenlevande sköldpaddor har utvecklat en hud som gör det enklare för ämnen att diffundera igenom, andra arter har anpassat sin kloak så att den kan utföra det livsnödvändiga gasutbytet . Trots dessa anpassningar kan inte en reptil få i sig tillräckligt med syre utan att ta hjälp av sina lungor. Hur en reptil andas genom sina lungor beror på vilken av de olika reptilgrupperna den tillhör (Orenstein R. 2001).

De fjällbärande kräldjuren andas nästan enbart med hjälp av axial muskulatur, samma muskulatur som används för att förflytta sig. På grund av detta behöver de flesta fjällbärande kräldjuren hålla andan under intensiva förflyttningar. Det finns ett antal undantag, vissa ödlor har utvecklat en diafragma vilket gör att de kan andas även under rörelse. Alla reptiler använder sig av två lungblåser med undantaget för ormar som har en rudimentär vänster lunga (Klein W. 2003).

Krokodildjur kan vidga sina lungor med hjälp av en muskulär diafragma som är mycket lik däggdjurens diafragma. Det som skiljer de båda åt är att krokodildjuren har ett rörligt bäcken. Vilket betyder att när de andas dras levern undan och på så vis skapas utrymme för lungan att expandera. Den här typen av diafragmatisk ordning kallas för eng. hepatic piston.

Många forskare har ställt sig frågan hur sköldpaddor andas. Än idag finns det bara ett fåtal arter som har studerats till den grad att man med exakthet kunnat säga hur de andas. Dessutom har arbetet försvårats då sköldpaddor har en mängd olika lösningar på hur de skall andas, vilket gjort att man inte kunnat generalisera hur andningen går till. Ett krav för att kunna andas med lungor är att de skall kunna expandera när de fylls med luft. Hur gör då sköldpaddor som är omgivna av ett hårt skal? Vissa sköldpaddor har ett lager muskler som omsluter lungorna, när musklerna drar ihop sig så kan sköldpaddan andas ut. Sköldpaddan andas ut genom att dra in sina lemmar i skalet på så vis pressas luften ut ur lungorna. Genom att göra det motsatta, det vill säga ta ut lemmarna ur skalet, försvinner trycket över musklerna vilket tillåter lungorna att ta upp luft igen. Sköldpaddans lungor sitter på toppen av skalets insida, det är endast den nedre delen av lungorna som är ihopkopplad med resten av kroppens inälvor. Med hjälp av ett antal muskler relativt lika en diafragma kan sköldpaddor röra på sina inälvor, vilket ger sköldpaddan det som kallas för aktiv respiration. Det som gör detta möjligt är att många av dessa musklerna sitter i anslutning till deras framlemmar, vilket gör att att musklerna kan utvidgas in det utrymme som annars är avsett för lemmarna. Andning under förflyttning har bara studerats hos tre olika arter, alla tre arter visade upp olika tekniker. Vuxna honor tillhörande arten gröna havssköldpaddor andas inte när de rör sig över sina häckningsstränder. De håller andan när de rör sig över land och stannar med jämna mellanrum för att andas. Amerikanska dossköldpaddor kan andas under förflyttning eftersom att deras andingscykel inte är beroende på användingen av deras lemmar. De andas nämligen med hjälp av sina magmuskler när de befinner sig i rörelse. Dossköldpaddor har observerats andas helt normalt även när de dragit in alla sina lemmar i skalet. Något man tidigare inte trott vara möjligt. Den sista arten som har studerats är den rödörade vattensköldpaddan. Även denna sköldpadda andas under rörelse men tar mindre andetag än vad den gör vid vila. Vilket indikerar på att där kan finnas någon typ av interferens mellan andningen och lemrörelsen (Landberg M. 2003).


FÅGLAR


Vad är det som gör att gäss kan flyga över berget Makalu (det femte högsta berget på jorden på 8,481 meter) medan en människa knappast kan gå på denna höjden. Kroppsorgan hos fåglar måste vara välanpassade så att fågeln har möjlighet till att flyga. Fåglars andningsorgan skiljer sig mycket från de hos däggdjur. Om man jämför andningsapparat hos en fågel och ett däggdjur som har samma kroppsvikt så är den totala volymen (på andningsapparaten) hos fågeln tre gånger större än det hos däggdjuret. Lungvolymen hos fågeln är dock hälften så stor som det hos däggdjuret. Det som egentligen är avgörande för denna skillnad är de stora luftvägarna och luftsäckarna som helt saknas hos däggdjuren (Nielsen 1996).

Däggdjurslungor innehåller en massa luftrör som slutar med små säckar, alveoler. Alveolerna har endast en ”öppning”, en sak som gör att luften måsta ta samma väg tillbaka som den har tagit vid inandningen. Fåglar har däremot s.k parabronker; miljontals små kontinuerliga rör där gas strömmar genom dem både vid in- och utandning (enkelriktad luftflöde). Parabronkerna har små utskott av blodfyllda kapillärer där utbytet av gaser sker genom diffusion. På så sätt uppnås bästa möjliga genomluftning och därigenom ett högeffektivt gasutbyte. Hos fåglar sker inget gasutbyte i luftsäckarna, men de har alldeles essentiella funktioner för fågeln. Det är luftsäckarna som bl.a står för ventilation, reglering av kroppstemperaturen och bidrar till minskning av den specifika vikten (Ulfstrand, S., 1964).

Det aviära respirationssystemet börjar med glottis som stängs när föda passerar för att hindra den från att komma in i lungorna. Den är kopplad till luftstrupen som är broskartad, en sak som gör att den tål det negativa trycket från inandningen. Luft som dirigeras från näsborrarna kommer in i luftstrupen vilken delar sig i två huvudbronker som sträcker sig in i varsin lunga. Lungorna är anslutna till speciella luftsäckar (för det mesta nio stycken) som kan grupperas i de bakre och de främre.

Själva andningsmekanismen är alldeles unik och komplicerad och går igenom två faser:
Vid första inandningen (Inandning 1) kommer luften som är syrerikt in genom näsborrarna och fortsätter in i bakre luftsäckarna. De främre luftsäckarna utvidgas samtidigt men tar inte emot syrerik luft, istället tar det emot syrefattig luft från lungorna. Vid första utandningen (Utandning 1) drar luftsäckarna ihop sig så att luften trycks framåt i lungans parabronker. Vid detta tillfälle är gasutbytet mycket effektivt eftersom luft och blodströmmen är i motsatt riktning. Andra gången fågeln andas in (Inandning 2) strömmar den syrefattiga luften från lungor till de främre säckarna samtidigt som ny syrerikt luft kommer från näsborrarna. Slutligen då fågeln andas ut för andra gången (Utandning 2) trycks luftsäckarna ihop och luften i de främre luftsäckarna går ut genom näsborrarna (Renard 2011; Nielsen 1996).

Det här unika och komplicerade systemet är det som gör det möjligt för fåglar att flyga på väldigt höga höjder. I däggdjuren har andningen istället ett dubbelriktat flöde som innebär att gammal och ny luft ständig blandas med varandra. Medan hos fåglar sker ständig gasutbyte så att fågeln andas in och ut på samma gång (Renard 2011).


MÄNNISKOR


Som bekant sker människans gasutbyte med omgivningen i lungornas alveoler. Innan luften kommer dit måste den dock ta sig igenom luftvägarna. Dessa luftvägar går genom näshålan eller munhålan, svalget, struphuvudet, luftstrupen och luftrören som alla har olika uppgifter. I näshålan finns flimmerhår som rensar luften från damm och partiklar. Näshålan och munhålan innehåller också slemhinnor och rikligt med blodkärl som fuktar och värmer upp luften. Svalget delas upp i matstrupen och luftstrupen. Luftstrupen täcks här av ett lock som förhindrar mat att komma ner där. I början av luftstrupen sitter struphuvudet med stämbanden som vibrerar när luft strömmar förbi. Med hjälp av muskler kan vi reglera denna spänning och på så sätt framkalla ljudvågor med olika frekvens.

Struphuvudet fortsätter ner i luftstrupen som stödjs av C-formade broskskivor. Luftstrupen är klädd av slemhinnor och flimmerhår som fångar upp partiklar så de inte följer med ner i lungorna. Slemmet transporteras sedan uppåt mot svalget där det sväljs ner i magsäcken. Luftstrupen delar sig sedan i två luftrör som kallas huvudbronker. Dessa leder in i varsin lunga och fortsätter sedan sin delning där. Efter varje delning blir de mindre och innehåller mindre brosk. När brosket upphör slutar man kalla dem för bronker och börjar kalla dem för bronkioler. Vid ändarna av bronkiolerna sitter blåsformiga alveoler där gasutbytet med blodet sker.

Varje lunga innehåller ungefär 300 miljoner alveoler vars totala yta ungefär motsvarar en tennisplan. Alveolerna omges av ett mycket tätt kapillärnät som ger en stor yta för gasutbyte mellan blodet och alveolerna. Alveolväggen består av ett enskilt lager celler, likaså kapillärväggen vilket gör att gasen endast behöver transporteras över två cellager vilket innebär ett avstånd på 0,2 – 1,0 mikrometer. (Bjålie et al, 1998),(Karlsson et al, 2008)

Andningen drivs av mellangärdet som genom spänning och avslappning utvidgar och drar ihop bröstkorgen. Andningen sköts av regelbundna nervsignaler som skickas från andningscentrum i hjärnan vilka får bröstkorgen att utvidgas och luft dras ner i lungorna. Andningscentrum är dessutom känsligt för pH-förändringar i blodet. Vid ansträngning kommer nämligen koldioxiden från cellmetabolismen bilda kolsyra och sänka pH-värdet vilket andningscentrum registrerar och svarar med att skicka tätare nervsignaler. (Karlsson et al, 2008)

Diffusionen av gaser mellan alveolerna och blodet drivs av koncentrationsskillnader. Eftersom koncentrationen av syrgas i luften är betydligt större än den i blodet kommer molekylerna diffundera över till blodet där de binds till homoglobin som är ett järnhaltigt protein i de röda blodkropparna. Hemoglobinets syrebindande förmåga minskar med sjunkande pH och eftersom arbetande celler avger koldioxid till blodet kommer pH-värdet vara reducerat i aktiva områden vilket leder till att hemoglobinet släpper ifrån sig syret. Det mesta av koldioxiden kommer transporteras i de röda blodkropparna, dock binder inte allt till hemoglobinmolekyler. När blodet sedan kommer till lungorna kommer koldioxidkoncentrationen vara betydligt mindre i alveolerna än i blodet och koldioxiden diffunderar därför över till alveolerna. Hemoglobinmolekylerna blir nu lediga för att binda syrgas igen och kretsloppet kommer börja om. (Bjålie et al, 1998; Karlsson et al, 2008)

Bindningen mellan hemoglobin och syrgasen underlättas av tryck. Vid fysisk ansträngning utvidgas lungkapillärerna så att både mer blod kan rinna förbi men också så att trycket minskar och syret lättare kan diffundera över till blodet. Det innebär också att om trycket i atmosfären minskar som på hög höjd kommer mindre syre kunna diffundera över. På havsnivå kommer cirka 98,5 % av hemoglobinmolekylerna i de röda blodkropparna binda syrgas vilket gör att blodet transporterar ungefär 200 ml syrgas per liter. (Bjålie et al, 1998)

De röda blodkropparna har också en buffringskapacitet som gör att även om koldioxidproduktionen är hög som vid fysisk aktivitet sjunker inte pH-värdet för mycket. Koldioxiden reagerar med vattenmolekyler och bildar kolsyra som sedan spjälkar av en H+ vilket sänker pH-värdet. De röda blodkropparna innehåller därför enzym som påskyndar bildningen av kolsyra när koldioxiden tagits upp för att så mycket som möjligt av kolsyrebildningen ska ske inuti blodkropparna. När kolsyran sedan spjälkat av vätejonen kommer denna binda till hemoglobinet vilket både påskyndar syrgasavlämningen och förhindrar vätejonens pH-sänkande effekter. (Bjålie et al, 1998; King, M. W., 2012)

Syrgasavlämningen från hemoglobinet sker i kapillärerna ute i kroppens vävnader. Kapillärvägarna består även här, precis som runt alveolerna, av ett enda cellager för att diffusionen ska kunna ske. Syrgasen diffunderar då ut ur kapillären och transporteras sedan över cellmembranen och in i cellerna. I muskelceller som vid aktivitet kräver stora mängder syre finns myoglobin för att överta syret från hemoglobinet. Myoglobinet fungerar som en syretransportör och transporterar det till cellens mitokondrier för att användas som bränsle till metabolismen. I kroppens övriga celler, som har ett mer jämnt behov av syre finns inte myoglobinet eftersom syret kommer hitta dit det ska tillräckligt fort ändå. (Michael W King, 2012; Bjålie et al, 1998)