LEDDJUR


Leddjuren består av flera segment (delar) (NE, 2014a). Dessa segment sitter ofta ihop i tydligare kroppsdelar. Ett exempel är insekter som har tre delar. Spindeldjur har två olika kroppsdelar, framkropp och bakkropp. Tusenfotingar har mellan 11-200 kroppsdelar. Först hade leddjuren bara ett par utskott på varje kroppsdel (ben, antenner o.s.v). Idag har leddjuren gått framåt i utvecklingen och vissa tusenfotingar kan ha upp till 750 ben.

Det som är specifikt för leddjur är att de har ett yttre skelett (skal) medan ryggradsdjur har ett inre. Det yttre skelettet består utav kitin ( ett protein). I kräftdjuren skal finns det även kalk. För att kräfterna ska kunna bli större behöver de få ett större skal. De behöver därför ömsa skal, eftersom skalet är för hårt för att kunna vidgas.

Insekter:
Insekter rör sig genom att muskler påverkar skelettdelar som sitter ihop med böjliga leder (NE, 2014b). Vi människor har också muskler på samma sätt men skillnaden är att vi har muskler utan på skelettet medan insekter har muskler som sitter innanför skelettet.

Hur fungerar flygmusklerna hos flugor?Flugorna saknar muskler i vingarna (Lunds Universitet, 2014).

De har muskler inom sig som styr vingarna. flygmusklerna består av vertikala och horisontella muskler. De vertikala musklerna går från mellankroppens tak till dess golv och de horisontella går från mellankroppen framväg till dess bakvägg. När de vertikala musklerna dras ihop, trycks mellankroppen ihop och gör att vingarna kan åka upp. De horisontella musklerna arbetar när vingarna går ner.

Kolla gärna in:
De kan ej bestämma deras vingfrekvens, de kan bara bestämma när de ska börja använda vingarna och när de ska sluta använda dem. Vingfrekvensen beror på kroppens storlek.

Dubbelfotingar:
Dubbelfotningar har mellan 22-750 ben, i Norden har arten med flest ben 234 st. Yngre dubbelfotingar har både färre segment och färre ben. Huvudet har ett par antenner. Antennerna är inte så långa och de är trådformade. Några arter är blinda medan andra har punktögon som är samlade i punktgrupper. Dubbelfotingar skiljer sig lite gentemot andra leddjur då kroppen inte är indelad i kroppsavsnitt.

När den tar sig framåt så sträcker sig benparen framåt och dras bakåt i serier av vågor, som till ett antal av cirka 5 ben samtidigt passerar längs extremitetraden bakifrån-framåt. ser man benen från sidan så reser sig benen i graciösa kurvor. Detta gör så att dubbelfotingarna kan röra sig relativ snabbt.(Brinck, Dahl & Hanström, 1964).


BLÖTDJUR


Bläckfiskar
Hos bläckfiskar innefattar kroppen ofta två fenor och ett inre skelett. Bläckfiskar kan ta sig fram på på två olika vis, antingen gåendes på botten med sina armar, eller också med hjälp av muskler, (Warén, 2014). Bläckfiskar är goda simmare, (Andrew, 1987). Mantelhålan, område där flera viktiga organ är placerade, omges av muskelväggar som är mycket muskulösa. Vid öppningen till mantelhålan finns den trattliknande sifonen, som tar in vatten som med hjälp av muskelväggen sedan kan skickas ut igen, denna vattenstråle som bildas är extremt kraftig och gör att bläckfisken förflyttar sig. Genom att bläckfiskarna riktar sifonen, styrs vattenstrålen och då alltså rörelseriktningen (Warén, 2014).

Musslor
Det karaktäristiska med musslor är dess två skyddande skal som sitter ihop med varandra med hjälp av ett ligament längs en del av dess ryggkant. De kraftiga slutmusklerna gör att skalet kan öppnas och stängas genom att de drar ihop sig. På musslans buksida finns en kraftigt muskulös kilformig fot, som genom att den fylls av vatten kan förlängas och genom att musklerna drar ihop sig kan förkortas. På så vis gör foten att musslan kan röra på sig på eller i botten. Inne i foten finns Byssuskörteln, den producerar fibrer som många musslor använder för att fästa mot underlag (Lundqvist & Warén, 2014).



TAGGHUDINGAR


För att förflytta sig använder tagghudingar sina sugfötter och taggar. Sjöstjärnan rör sig långsamt men den har starka och uthålliga muskler som gör att den orkar röra sig länge. Tagghudingar rör sig framåt med hjälp av deras sugfötter som de har mängder av. De har också ett vatten-sug sysytem som hjälper de att röra sig och andas. Alla tagghudingar förutom sjöliljan rör sig långsamt längs botten med munnen neråt. Under åtminstone sjöliljans ungdomsstadium sitter den fast med munnen vänd upp (nrm.se 2013).

Sjöstjärnan
På undersidan av sjöstjärnans armar finns dettusentals med små ben och under varje ben finns det en sugfot. Det här gör att de kan röra sig. När de rör på sig ser det ut som om de nästan svävar fram (naturvetenskap.org 2011).

Ormstjärnan

Ormstjärnan går genom att den stöttar sig på fyra av benen. De kan slingra sig fram med deras rörliga ormliknande armar (ungafakta.se).

Sjöborren

Sjöborren kan röra sig med hjälp av taggarna men oftast rör de sig med hjälp av deras sugfötter som sitter mellan taggarna(naturvetenskap.org 2011).

Sjögurkan

De har fötter som går längs deras kroppar och tentakler som kommer ut ur deras mun. Detta använder de för att röra sig. (give2all.org 2011)

Sjöliljor

Med deras fjäder liknande armar har sjöliljor möjlighet att förflytta sig under vatten. De använder sina fjäder armar för att krypa fram (youtube.com 2012).


FISKAR


Vatten är 840 gånger så trögt att förflytta sig i i jämförelse med luft. Det krävs en slankt, strömlinjeformad kropp för att kunna ta sig fram energisnålt. En fisk tar sig fram med hjälp av ett tunt muskelstråk vid vardagliga förflyttningar och med större muskler vid stressade situationer. En fisks stora vita muskler producerar mjölksyra i stressade situationer. Om en fisk blir tillräckligt överansträngd kan det produceras så mycket mjölksyra att det blir giftigt för fisken och detta gör så att den kan avlida (Betmarks förlag 2002, s. 11).
De flesta fiskar använder sig av speciella strömlinjeformade rörelser som får svansen att röra sig från sida till sida. Vågrörelsen som skapas börjar normalt sett från mitten av kroppen och vandrar sedan bakåt för att endast få svansen att röra sig och på så sätt förbruka minst möjliga mängd energi. En fisk som använder sig av ett annat simsätt är Rockan, som istället för att röra sin svans från sida till sida rör sina fenor upp och ner (liknande en fågels flygsätt) för att ta sig framåt (Burnie D. 2001 s.462).

För att ligga på önskat djup använder sig majoriteten av alla fiskar av en speciell simblåsa. Denna fungerar som en ballong och ju mer fisken fyller ballongen ju högre och snabbare flyter fisken och vise versa. För att fylla simblåsan använder sig fisken av en gaskörtel. Vissa fiskar har även en förbindelse mellan denna och svalget och kan på så sätt även reglera mängden gas i blåsan. De fiskar som inte har en gasblåsa kompenserar detta med en stor oljerik lever. Oljan har lägre densitet än vattnet vilket ökar förflyttningsförmågan. Ett exempel på en sån här fisk är Rockan.

FÅGLAR


Alla fåglar har samma rörelsemönster trots att de har olika egenskaper, olika kroppsbyggnad och lever på olika sätt.
Det viktigaste med fåglarnas rörelse är deras muskulatur. Musklerna hos fåglarna har olika uppgifter, de viktigaste uppgifterna i musklerna är att genomföra kontraktioner och på detta sättet framkallar man rörelser. Fåglarnas flygmuskulatur hjälper dem att flyga. Flygmuskulaturen sitter fästad på bröstbenet och bröstbenskammen. Ju större bröstbenskammen är hos fåglar, desto bättre flyger de. Flygmusklerna är vinglyftande och dels vingsänkande. Vingsänkande är starkare och ligger utanför de vinglyftande som är svagare. Vingsänkande sitter fästad till vingen samtidigt som senan från vinglyftande går mellan skulderbladen och korpbenet. Det förekommer en pectoralismuskel, vilket går ut på att dra vingen bakåt. (Hanström, 1964)

Fåglarna har utvecklats ur flygkunniga förfäder och delar på samma grundläggande struktur. Fåglarnas skelett och ryggradsdjuren skiljer sig åt. Alla fåglar har färre ämnen än ryggradsdjuren, där fåglar har näbbar istället för käkar och tänder. Vingbenen är lätta och svaga och slutar med en trefingrad ”hand”. Benen hos fåglarna är Z-formad som ser ut som ett bakvänt knä (Anderberg, 2008).

Jämförelse mellan två fågeltyper med olika flygteknik
Tabellen nedanför visar på ett exempel på flygmuskulaturens utveckling. I relation till vikten utgör muskulaturen procent av hela kroppsvikten. I tabellen kan man också utläsa vingsänkande och vinglyftande musklers betydelse för de olika fågelarterna som har olika flygteknik (Hanström, 1964).

Tabell 1: Jämförelse mellan olika fågeltypers flygtekniker

Långbenta fåglar som exempelvis hönsfåglar och ärlor går eller springer. Andra fåglar som är kortbenta som exempelvis finkar hoppar istället jämfota. Många fågelarter växlar mellan gång och jämfotahopp och jämfotahopp används då fåglarna verkligen vill förflytta sig fort på marken. Fåglarnas fötter är anpassade efter den miljön de lever i och hur de tar sig fram (Hanström, 1964).

Olika fågelarter klättrar på olika sätt. De flesta fåglarna kan hoppa jämfota från gren till gren och klättra upp för stammen. Då stödjer de sig ofta på sina stjärtpennor (ex. hackspetten). Större fåglar som papegojor använder näbben som en extra ”hand” när de klättrar runt bland grenarna (Hanström, 1964).

Fåglar som har simhud kan simma. Fåglarnas fötter rör sig växelvis eller samtidigt. När fötterna förs framåt är simhuden hopfälld och när fötterna förs bakåt är simhuden utfälld (Hanström, 1964).

För att fåglar ska kunna dyka krävs annan kroppsbyggnad än för att kunna flyga. För att kunna flyga måste kroppen vara lätt och för att kunna dyka måste kroppen vara tung. En del fåglar som är riktigt bra på att dyka har helt förlorat flygförmågan ex. pingviner. De flesta med dykförmåga har ändå en viss flygförmåga kvar. För att fågeln ska kunna dyka tar den sats och hjälper till med fötterna för att komma ner under vattenytan. Vissa fåglar använder fötterna för att ta sig fram och styra ex. änder och andra fåglar använder vingarna för att ta sig fram och fötterna för att styra ex. pingviner. (Hanström, 1964)