PLATTMASKAR


Plattmaskarna har endast en mun att äta med, men saknar anal. Vissa arter klassificeras även efter vad de har för typ av matspjälkningssystem. Matsmältningen sker i cellerna inuti den ”förgrenade tarmkanalen”, som den kallas.

Jämfört med många andra djur urskiljer sig plattmasken genom att inte använda själva tomrummet i tarmen, utan i tarmens celler istället. Anledningen till denna utveckling är att plattmaskarna är anpassade till att kunna transportera t.ex. syre till hela kroppen snabbt.

Binnikemasken är en av de plattmaskar som bosätter sig i bl.a människans tarmkanaler. Där bokstavligt talat får de all mat och näring som de kan behöva, utan att anstränga sig. De suger upp födan genom huden och har därmed en oändlig födotillgång.


LEDDJUR


Spindeln har ett häpnadsväckande matspjälkningssytem eftersom att dess matspjälkning sker utanför kroppen. Spindelns mundel består av chelicerer och pedipalper, med hjälp av chelicererna injicerar spindeln sitt gift i bytet. Pedipalperna fungerar som käkar och känselorgan det vill säga som antenner hos insekter. Efter att giftet injicerats använder spindeln chelicererna igen. Inte för att spruta in mer gift, utan istället för att spruta in ett saliv med matspjälkningsenzymer i bytet. Matspjälkningsenzymerna bryter ner innandömet och omvandlar det till en soppa som spindeln sedan kan suga i sig. Det är nu padipalperna kommer in i bilden. En del spindlar använder dem till att pressa ihop sitt byte som en kaviartub vilket resulterar i att soppan pressas ut och spindeln kan suga i sig födan. Andra spindlar skär sönder sina byten med pedipalperna och täcker sedan bytet med sitt saliv som då bryter ner födan vilket spindeln suger i sig.

Inuti spindeln finns framtarm, mellantarm och baktarm. Framtarmen består av svalg, matstrupe och magsäck. Magsäcken fungerar som en sugpump vilket hjälper spindeln att suga i sig sin föda. Födan passerar magsäcken och går in i mellantarmen där all näring i födan absorberas. När näringen är absorberad omvandlas födan till avföring som sedan lagras i baktarmen. Lundqvist Anders (2000)

Leddjurens matspjälkning ser olika ut från art till art. En typ av leddjur är gräshoppan som tillhör gruppen insekter. Dess matspjälkningssystem styrs av krävan, muskelmagen, mittarmen och blindtarmen. Allting börjar i krävan, som är en typ av strupe, där maten delas sönder i mindre bitar genom att krossa den med små utbuktningar som finns inuti. Samtidigt som maten krossas till mindre bitar sprutas enzymer in i krävan från mittarmen. För att födan inte skall passera in i mittarmen innan den är tillräckligt nedbruten finns magmuskeln där och förhindrar den från att komma in med hjälp av sina klaffar. Näring och vatten absorberas i största del i blindtarmen och i den främre delen av mittarmen. Nebrytningen av kolhydrater är väldigt intressant därför att Istället för att enzymer bryter ner dem till mindre beståndsdelar, så diffunderar det in i hemolyfanet (insektens blod). Däremot fetter genomgår en omfattande metabolisering i tarmväggens celler. Silverin B, Silverin B. "Zoologisk morfologi: Systematik och fylogeni" (2002) (sida 144).


BLÖTDJUR


RadulaInom blötdjursgruppen existerar ett organ som kallas för radula. Denna finns däremot endast hos snäckor och bläckfiskar eftersom musslor inte söker sin föda på samma sätt som de förstnämnda. Radulan är till för att riva isär och sönderdela födan. Detta gör den genom alla de tänder som sitter på den i olika storlekar beroende på vilken art man studerar. Själva radulan består av kitin vilket är ett protein som man kan hitta i skalet hos många leddjur. Tänderna slits ständigt och faller av med tiden. De sitter i speciell ordning för att underlätta bytet när tänderna faller av. De äldsta sitter allra längst fram vilket gör att när de faller av kan nya snabbt flyttas fram och ersätta de gamla. De bryts sedan ner och försvinner med avföringen. Men hur kan blötdjuren styra sin radula? Jo, den sitter på en stav av brosk och muskler som kallas för odontophoren. Denna i sin tur sitter fäst på ytterligare muskler och brosk i buccalhålan, vilken sitter precis innanför munnen.(Keith, Peberdy, 1985)Som det nämndes tidigare är radulan utformad på olika sätt beroende på art. Hos växtätande snäckor är den betydligt bredare och består av flera mindre tänder. Däremot hos karnivorer som bläckfiskar och nudibranchier är radulan smal med färre, men vassare tänder. Dessutom används detta sönderbrytande organ på olika vis beroende på den föda som upptas. Hos en del framgälade snäckor som livnär sig på alger från koraller används radulan till att gnaga bort små bitar av alger vilket de sedan kan bryta ner och tillgodose sig. Hos de snäckor som är köttätande kan radulan istället användas till att borra igenom skal. Arten Polynices borrar hål på skalen genom att skrapa med radulan och utsöndra en syra för att kunna komma igenom. Därefter gröper de ut köttet ur offret med hjälp av radulan.(Walls, 1982) Bläckfiskar däremot behöver inte skrapa hål på skal för de har en kraftfull näbb. Denna använder de för att krossa skalet på sina byten, till exempel en krabba. Bakom näbben befinner sig radulan, vilken är betydligt mindre än hos snäckor. (Keith, Peberby, 1985)

TAGGHUDINGAR
Tagghudingar har ett enkelt matspjälkningssystem med mun, mage, tarmar och anus. Munnen återfinns ofta på undersidan av djuret, nervänt mot marken. Anus sitter på ovansidan av kroppen. (MESA 2012)Ett speciellt system som är unikt för tagghudingar är det så kallade ambulakralsystemet. Systemet är uppbyggt av vattenkanaler och är unikt för tagghudingar. Strukturen hos systemet varierar mellan de olika klasserna, grundligt består det av en central ring i kroppen som sträcker sig ut i kroppen. Det kan påtagligt synas genom sugfötterna på tagghudingen - de bildar systemets yttersta delar. (Nationalencyklopedien 2012, Wikipedia 2012)Tagghudingar skiljer sig markant i födoväg - man kan finna karnevorer, omnivorer och herbevorer i de olika arterna. Generellt är sjöstjärnor, ormstjärnor och sjöliljor kött- och asätare, medan sjöborrar och sjögurkor är filter- och betesdjur som livnär sig på växplankton. Dieten bestämmer själva strukturen på djuret. (MESA 2011)Sjöstjärnor är typiska rovdjur och asätare, inte alls så fredliga som man föreställer sig. Dess armar är ofta till hjälp när de är på jakt: om en sjöstjärna får tag på exempelvis en mussla, tar de hjälp av sina armar för att bända upp musslans skal. En unik egenskap stjöstjärnor har är att kunna äta med magsäcken utanför kroppen. På så sätt kan de bryta ner sitt byte snabbare genom att skapa direktkontakt mellan magenzym och själva bytet. Tack vare egenskapen, kan sjöstjärnor jaga större djur än sig själva. (MESA 2012, Wikipedia 2012, Mulcrone, R. 2005) .Sjöborrar använder sig av en viss munapparat för att ta in föda. Apparaten sitter på insidan av skalet och kallas för “Aristoteles lykta”. Kortfattat består den av fem radiärt placerade “tänder”, med hjälp av dem kan sjöborrarna gnaga/skrapa bort föda från havsbottnen. (Nationalencyklopedien 2012)
Skärmavbild_2012-05-22_kl._14.11.04.jpg
Ryan Somma

FISKAR
Precis som hos andra djur är fiskars matspjälkning till för att bryta ned födan till mindre delar. Dessa kan sedan användas som byggmaterial och som energi. Matspjälkningen hos fiskarna är anpassad till den föda de äter och ser därför olika ut hos olika arter. Tänderna är även de utformade för att passa fiskens föda. (Ramel, Gordon) Hos rovfiskar, såsom hajar, är tänderna triangelfomiga och sylvassa, medan de hos bottendjursätare är platta för att lätt kunna krossa skalet på kräftdjur och musslor. (papperna i boken)
Från munnen går födan vidare via svalget och matstrupen till magsäcken, där den påverkas av syra och enzymer som startar nedbrytningen. (Nielsen, L. & Svedberg, U., 2006) Magsäcken är i regel U-formad men både funktion och utseende kan skilja sig mycket från art till art. Hos rovfiskar är magsäcken anpassad för att vissa stunder inte innehålla någon mat alls och ibland innehålla jättemycket mat. Fiskarter med välutveklade svalgtänder har däremot inte någon magsäck alls utan strupen övergår direkt i tarmen. Detta för att matsäckens arbete utförs av svalgtänderna och den blir då överflödig. (papprena i boken)Magsäcken (om den finns) övergår sedan i tramen som även denna skiljer sig mycket beroende på art. I tarmen sker näringsupptaget och des längd och utseende beror på hur lätt eller svår födan är att bryta ned. Hos rovdjur är tarmen kort och avföringen innehåller ofta skelettdelar och hörselstenar från bytesdjuren. Tarmen hos växtätare är däremot lång, eftersom det tar tid att bryta ned växtdelar. (Nielsen, L. & Svedberg, U., 2006) Benfiskar har tillskillnad från andra fiskar en ändtarm, som skiljer sig från tunntarmen via ett klaffliknande veck av tarmens inre vägg.
Till fiskarnas matspjälkning hör även bukspottkörteln och levern. Bukspottkörteln producerar enzymer som på kemisk väg spjälkar födan och Levern producerar gallämnen som underlättar upptagningen av fetter. Levern är i regel gul eller gulrödaktig och består av flera olika avdelningar eller lober. Gallan som prudiceras i levern förs genom levergångarna till en gallblåsa och sedan vidare till tunntarmens främsta del. (papperna i boken)

GRODDJUR
Vuxna grodors kost består av animalisk föda. Denna typ av föda är lätt att spjälka ner, därför har groddjuren en relativt enkel magspjälkningkanal. Större paddor och grodor äter allt ifrån fåglar, fiskar, kräldjur till små däggdjur. Olika typer av salamandrar äter mindre djur såsom maskar, sniglar och insekter. Unga groddjur kan i brist på föda äta upp sina egna syskon (Universeum).För att kunna inta födan har grodor en mycket fascinerande metod. De använder sig nämligen av sin långa tunga som den slungar ut mot bytet. Att grodors tunga är mycket längre än vår beror på att den sitter mycket längre fram än vad vår tunga gör. Bytet fastnar då på tungspetsen som är täckt av ett klibbigt sekret, detta sekret produceras från körtlar som finns på godans tunga. Bytet följer med tungan in i grodans mun för att sedan sväljas helt. I munnen påbörjas nedbrytningen av den intagna födan, där produceras saliv ur spottkörtlarna som hjälper till att bryta ner stärkelse till socker. Vissa groddjur har inga tänder såsom paddor av släktet Bufu, medan andra groddjur endast har tänder på överkäken. Dessa tänder är likformiga och koniska till formen.Groddjurens matspjälkningsystem ser ungefär likadant ut som hos andra ryggradsdjur. Efter munhåla och svalg går födan vidare till en matstrupe som transporterar födan till magsäcken. I magsäcken lagras födan och bryts ner med hjälp av enzymer och saltsyra. Födan blandas och knådas ihop med enzymerna och vätskan med hjälp av sammandragningar som kommer från glatta muskler i magsäckens väggar. Sedan övergår magsäcken i en lång tunntarm där stora molekyler bryts ner till mindre molekyler av enzymer. Dessa tass sedan upp av blodet liksom andra viktiga ämnen som vitaminer och mineraler. Tunntarmen övergår sedan till en kort tjocktarm från vilken innehållet töms ut genom kloaken. Grodan har en blåsa i anslutning till tjocktarmen där urin lagras innan det lämnar kroppen (Silverin, B. & Silverin, B. 2002).

REPTILER
Matspjälkningen hos reptiler fungerar i stort sätt som grodornas matspjälkning. Maten förs till magsäcken där den förvaras och löses upp innan den förs vidare till tarmarna där näringen tas upp. De flesta reptiler är karnivorer, det är endast landsköldpaddorna som är herbivorer.Reptiler saknar förmågan att tugga sin föda och sväljer den alltså hel. Detta medför stora problem för landsköldpaddorna som äter växter, eftersom de till skillnad från däggdjuren inte har någon tanduppsättning att sönderdela födan med. Många arter har löst detta genom att äta grus och småsten. När sedan födan knådas i magsäcken mals födan sönder mot gruset (Tornvall, M.).Matsmältningen hos reptiler är mycket långsammare än hos däggdjur. En stor anledning till det är att de är växelvarma vilket gör att vilometabolismen är mycket lägre än hos varmblodiga organismer. Även deras oförmåga att tugga födan är en anledning eftersom födan måste förvaras längre i magsäcken för att sönderdelas. Den låga ämnesomsättningen gör att de stora reptilerna, t.ex krokodiler och pytonormar kan klara sig väldigt länge på ett enda byte. Tillexempel studerade man en afrikans pytonorm som klarade sig i 2 år och 9 månader utan föda (Trangbäk, M.).Vissa reptiler klarar av att sönderdela födan till viss del, krokodiler kan t.ex. slita isär sina byten och sedan äta delarna och landsköldpaddor biter loss växtdelar med sin näbb. Ormar däremot har ingen möjlighet att dela sin föda utan måste svälja den hel. För att klara detta är kraniet mycket flexibelt och underkäken är tvådelad får att ormen ska kunna spärra upp munnen och svälja stora byten. Detta kan ibland leda till tråkigheter då ormen överskattar sin förmåga och försöker svälja ett för stort byte. Många gånger kan de de stöta upp bytet igen men ibland fastnar bytet och ormen kvävs till döds (Trangbäk, M).

FÅGLAR
Matspjälkning hos fåglar är unik och anpassad för fåglars förmåga att flyga, matspjälkningsprocessen är snabbare och effektivare än det hos andra ryggradsdjur eftersom många av fåglarna är små vilket innebär en stor yta i förhållande till volymen. Den stora ytan innebär stora värmeförluster (Karlsson, et al 2008). Små fåglar behöver därför äta mycket mer regelbundet än de stora och behöver fylla på föda i god tid innan de kalla och långa vinternätterna kommer då det bli svårt att söka föda för att hålla kroppen varm. Fåglar har mycket hög ämnesomsättning, många fåglar kan svälta under loppet av några timmar om de inte får någon föda. Vissa fåglar kan öka deras vikt med 40 % under 10 dagar (Ramel 1999).


Matspjälkning hos fåglar omfattar många organ och börjar med att maten går in via näbben, möjligheten att tugga mat finns inte hos fåglar eftersom de saknar tänder. De har inte heller gomseglet som vi har vilket hjälper oss att svälja maten, därför lutar de deras huvud bskåt så att födan flyttas från buckahålan/kindhålan (utrymmet inuti munnen) till toppen av esofagus (matstrupen). Härifrån fortsätter födan sin väg med hjälp av peristaltiska sammandragningar.


Näbben har en viktig funktion hos fåglar och ersätter läpparna och tänderna som finns hos däggdjur. Världens många fågelarter konsumerar praktiskt taget allt, skaldjur, frön, bär, bin och blommornas nektar. Som en följd av detta är variationerna på näbbens form mycket stora beroende på vad fågeln konsumerar (Moss 2005). Finkar har en kort konisk näbb medan rovfåglar som hökar har en kraftfull krokig näbb för att hjälpa den att riva köttet. Liksom näbben så är tungan anpassad till vilken slags mat fågeln konsumerar, vissa fåglar som hackspettar har en lång tunga i form av ett spjut, detta hjälper hackspetten att dra ut insekter från hålen den borrar i ved (Pesek 1999).


Hos många arter, inklusive fåglar finns det ett organ, kräva, som är en förstorad del av matstrupen. Krävan fungerar som ett tillfällig lager för födan där den mjukas upp innan den fortsätter sin väg till magen. Fågelarter som duvor ger sina ungar mjölk som produceras i krävan, andra fåglar som papegojor spyr mat som finns i krävan och matar ungarna med, maten har då delvis mjuknat. Krävan finns dock inte hos alla fåglar, den saknas hos exempelvis måsar och pingviner (Ramel 1999).


Magen består av två delar, en främre glandulär del (körtelmage, proventriculus) och bakre muskulös del (muskelmage, ventriculus) (Ulfstrand 1962). I körtelmagen finns det bland annat saltsyra, slem, pepsin och andra enzymer som börjar nedbrytningen av födan. Den är speciellt välutvecklad hos fiskätande fåglar och rovfåglar (Silverin, Silverin 2002). Hos måsar exempelvis fungerar körtelmagen som ett extra lager där det produceras en defensiv illaluktande olja som fulmarus (stormfågeln) sprutar ifall något rovdjur närmar sig.


Muskelmagen har samma funktion som tänderna hos däggdjur, födan får sönderdelas så att nedbrytningen blir ännu bättre. Svalda småstenar kan finnas i muskelmagen -särskilt hos fåglar som livnär sig på hårda och torra frön- för att hjälpa till vid finfördelning av födan. Muskelmagen hos rovfåglar är mycket mindre och fungerar istället som en plats för de fasta resterna av byten, till exempel ben och hår. Resterna samlas i muskelmagen och formar en spyboll eller ”tablett”. Detta kan vara mycket användbart för rovdjur som sväljer sina byten hela, t.ex ugglor, eftersom fågeln på så sätt kan bli av med fasta rester som ben utan att mjuka matspjälkningsorgan skadas (Ramel 1999).


Tunntarmen består av två delar, tolvfingertarmen och en bakre del, jejunoileum (Ulfstrand 1962). Hos de flesta fåglarna saknas gallblåsan. Tunntarmens längd varierar mellan olika fågelarter beroende på födan, men även hos samma fågel kan längden var olik under olika säsonger. Frö- och fiskätande fåglar har längre tunntarm än insektsätare. En stares tarm är längre på vintersäsongen än under sommaren (Silverin, B. & Silverin,B. 2002). Tunntarmen mynnar via ändtarmen ut i kloaken (Ulfstrand 1962).

MÄNNISKOR
Nedbrytningen av födan hos människan sker i matsmältningsorganen. Till matsmältningsorganen hör mag- och tarmkanalen, spottkörtlarna, bukspottkörtel, levern och gallblåsan. Körtlarna bildar de ämnen som behövs för att bryta ner födan, ämnena töms direkt in i mag- och tarmkanalen. Till mag- och tarmkanalen hör munnen, svalget, matstrupen, magsäcken, tunntarmen, tjocktarmen, ändtarmen och analkanalen.(Bjerneroth Lindström, 2005)


En mekaniska bearbetningen börjar i munhålan, där vi tuggar maten. Detta för att enzymerna i mag- och tarmkanalen ska få en större yta att arbeta på.(Sand, V. Sjaastad, Haug, G. Bjålie 2007) Det är i munnen vi uppfattar olika smaker, smaklökarna finns i slemhinnorna på tungan.(Bjerneroth Lindström, 2005) Saliven i munhålan innehåller enzymet amylas som påbörjar nedbrytningen av födan. Saliv och amylas bildas i spottkörtlarna: öronspottkörteln, underkäksspottkörteln och tungspottkörteln. Födan går sedan snabbt igenom svalget och matstrupen, där ingen matspjälkning sker, för att nå magsäcken. I magsäcken knådas födan och saltsyra tillsätts. Den sura miljön fungerar som ett bakteriefilter som gör att proteinets struktur bryts ner, vilket leder till att proteinet senare kommer vara lättare att bryta ner. Pepsinogen avsöndras från magsäckens slemhinna, som i den sura miljön aktiveras till det proteinspjälkande enzymet pepsin.(Borgström) Nedbrytningen av födan fortsätter sedan i tunntarmens översta del, tolvfingertarmen. Här tillsätts ämnen från levern, gallblåsan och bukspottkörteln.

I levern bildas galla, denna innehåller bland annat gallsyror, hormoner, vatten, salter och gallfärgämnen. Fettet man fått i sig genom födan finfördelas av gallsyrorna. Gallan kan bara tömas i tolvfingertarmen då det finns föda som ska brytas ner, en ringmuskel hindrar gallan från att passera vid andra tillfällen. Den nybildade gallan lagras därför i gallblåsan, som koncentrerar gallan innan den lagras, tills dess att nedbrytning av föda sker. I bukspottkörteln bildas enzymer som hjälper till vid nedbrytningen av föda. Bukspottkörteln bildar också hormonerna insulin, som hjälper till att hålla kroppens sockerbalans på rätt nivå, och bukspottet bikarbonat. Bukspottets bikarbonat hjälper till att neutralisera det sura innehållet från magsäcken.

Tunntarmen, precis som alla tarmarna, är uppbyggd med glatt muskulatur som på insidan täcks av en slemhinna. Slemhinnan är väldigt veckad och utrustad med små utskott, vilket gör att den yta som suger upp näringsämnen blir större. På ytan av utskotten finns ett lager tarmceller, som tar upp näring. Tarmcellerna har också små utskott på sin yta. Sammandragningar i den glatta muskulaturen skapar vågrörelser som blandar tarminnehållet och för tarminnehållet framåt.

Tunntarmen fortsätter att spjälka födan och tar också upp vatten och näringsämnen ifrån den. Det är dels mat och vätska som vi ätit och druckit, men också vätskor som tillförts i mag- och tarmkanalen.

I tunntarmen har födan spjälkats till sina minsta beståndsdelar, nu börjar nästa viktiga steg. Det är att ta till vara på de ämnen kroppen behöver, socker, fett, aminosyror, vitaminer, salter och spårämnen. De sugs upp genom tarmslemhinnan och når blodkärlen i tarmväggen. Ämnena transporteras seden till levern där de antingen används för att bilda olika ämnen eller lagras.

Som en direkt fortsättning av tunntarmen kommer tjocktarmen. Tjocktarmen ser ut som en upp-och-nedvänd hästsko. Varje dygn tar tjocktarmen emot en till två liter nedbrytningsprodukter. Nedbrytningsprodukterna stannar i tjocktarmen tre till tio timmar. En stor del av innehållet i tarmen är vatten, rester av föda som inte brutits ner, salter och bakterier. Bakteriernas uppgift i tjocktarmen är att dels att bilda K-vitamin och dels bryter de ner vissa ämnen som matsmältningsenzymerna inte klarat av. Det mesta av vattnet sugs upp i tjocktarmen ut i blodet, vissa salter sugs också upp. Vid nedbrytningen som sker i tjocktarmen bildas det en till två liter gas per dag.

Tjocktarmen övergår sedan till ändtarmen. För att samla upp en del av avföringen innan tarmen ska tömmas är ändtarmens nedersta del vidgad. Den sista delen kallas för anus eller ändtarmsöppningen. Det är en reflex som leder till att tjocktarmen och ändtarmen dras samman för att pressa ut avföringen, samtidigt som muskulaturen runt ändtarmsöppningen slappas av (Bjerneroth Lindström, 2005).