PLATTMASKAR

Många plattmaskar har ett speciellt regenerationssystem, då plattmaskarna kan återskapa den förlorade kroppsdelen. Utöver denna regenerationen så producerar även den förlorade kroppsdelen en helt egen kropp också. Denna procedur kallas för replikation, som även är en av plattmaskarnas förökningsmetoder.

Formen låter även plattmaskarna stanna kvar i sin däggdjursvärd i tarmkanalerna, eftersom den kan låta all vätska bara passera förbi.


LEDDJUR

Försvarsmekanismer är väldigt viktigt för leddjuren, eftersom leddjuren ofta är bytesdjur vilket innebär att de måste ha någon typ av försvar för att överleva. Något som förekommer väldigt ofta är gifter. Några exempel på djur som använder sig utav gifter är skorpioner och spindlar. Deras gift produceras i så kallade giftkörtlar. Dessa giftkörtlar producerar oftast ett nervgift, detta gift består av proteiner och biogena aminer. Giftet som skorpioner och spindlar producerar används till att försvara sig, men det används även till jakt. Eftersom giftet är så kraftfullt så injicerar de det i sitt byte.


Insekters immunförsvar är något som är väldigt intressant, eftersom under sina 500 miljoner år på jorden har de utvecklat ett mycket effektivt immunförsvar. Just detta immunförsvar har gjort insekterna extremt resistenta mot bakterier och svampsjukdomar. Det finns en del skillnader mellan insekternas immunförsvar och människors immunförsvar, till exempel om en insekt angrips av en smitta så bildar inte immunförsvaret antikroppar. Istället sänder immunförsvaret ut bakterier och svampdödande peptider. Dessa peptider fungerar så att de letar upp smittan och slår sönder dess membran. Hur peptiderna angriper membranet kan jämföras med när man skjuter en hagelbössa mot en måltavla. Det vill säga att peptiderna sprider ut sig och angriper faran på flera olika ställen. En annan sak som skiljer insekternas immunförsvar från människans är att det mesta av vårat immunförsvar befinner sig i våran mage, medan insekternas cirkulerar i deras blodomlopp.


BLÖTDJUR

Blötdjur‍ har olika sätt att försvara sig på beroende på hur de är utformade. Majoriteten har skal utvändigt vilket ska skydda dem från predatorer och andra yttre faktorer. Men som hos alla djurgrupper finns det undantag och dessa har även sina speciella sätt att skydda sig mot den övriga världen.


Gastropoda

Majoriteten av alla snäckor har skal som de utvecklar under deras liv. Skalen som till stor del består av argonit, en form av kalciumkarbonat, och byggs på mer och mer ju äldre snäckan blir. Detta gör den genom ett cellager vid skalets öppning som utsöndrar ett kalk som snäckan har tagit från sin omgivning. Nackdelen för dessa gastropoder är att deras miljö blir att surare och att det kräver ett försvar mot detta så att deras skal inte skall frätas sönder av det låga pH:t. De har då utvecklat ett så kallat skalskinn, periostracum, som innehåller proteinblandningen conchiolin vilket liknar keratin som vi hittar i våra egna hårstrån. Förutom de yttre delarna av ett snäckskal finns en inre struktur gjord av kalciumkarbonatkristaller på snäckans skal. Detta lager gör att skalet blir tjockare och svårare att tränga sig igenom. Dessutom är det den inre strukturen som är ansvarig för reparationer av skalet vid skador.

Hos många landlevande sniglar har ett speciellt kamouflage utvecklats. Det startas med att hår börjar växa från deras skal och att de sedan med hjälp av deras mun fäster material från deras omgivning på skalet så att de smälter in. Denna metod används bland annat hos Napaeus barquini.


Det finns också de snäckor som saknar skal eller visar tendenser på att förlora det. Dessa har utvecklat egna försvarssystem för att undvika att bli uppätna. Sniglar som lever på land likt ”mördarsnigeln” (spansk skogssnigel) utvecklar ett hygroskopiskt slem som gör att den blir svårare och mer motbjudande att äta. De sniglar som lever i havet som kallas Nudibranchia har skarpa färger för att varna predatorer. Dessutom tar de del av det gift som deras byten vanligtvis skulle utsöndra. De äter för det mesta maneter eller andra nässeldjur och tar då upp deras giftceller i speciella tentakel liknande vävnader på deras rygg. Deras gift varierar beroende på vilken föda de konsumerar.


Bivalvia

Musslor består av två skal som sitter ihop av en muskel som gör att musslan kan öppna och stänga sig. När musslan är stängd låser sig det ligament vid musselhalvan där muskeln sitter. Precis som hos snäckor består musslors skal av kalciumkarbonatkristaller. Skalet byggs på i takt med att musslan växer genom celler som sitter på skalet som binder kalk från miljön runt omkring. De använder sig av samma metod som snäckorna med ett skalskinn, vilket skyddar dem från frätande ämnen.

En speciell egenskap många musslor har är att de kan producera pärlor. Vad man inte kan tro är att detta är en försvarsmekanism i musslans inre skal som binder främmande ämnen till sig. Ämnena i skalet omvandlar dessa ämnen till en del av dem själva så det blandas med kalciumkarbonatet och detta bildar sedan pärlor.


Cephalopoda

Bläckfisksfamiljen är väldigt varierade i sitt yttre försvar. Man brukar skilja de olika arterna åt med hjälp av hur mycket spår av ett skal de har. Pärlbåtar till exempel är en levande fossil som lever inuti ett stort skal av kalciumkarbonat precis som sina andra blötdjurssläktingar. Skillnaden är att de är inte direkt fästa vid skalet på samma sätt som snäckor och musslor. Deras skal är uppbyggt i olika kammare vilket själva pärlbåten endast lever i en av dem. Den enda delen av dem som binder ihop den med resten av sitt skal är siphunclen som sträcker sig genom de olika kammarna. Hos andra bläckfiskar som sepia-bläckfiskarna har ett invändigt skal som fungerar som ett skelett för dem. Hos vissa arter som S epioidea innehåller skalet gas vilket gör att de lättare kan flyta. Hos andra tioarmade bläckfiskar är skalet ännu mer reducerat än hos sepian. De åttaarmade bläckfiskarna däremot saknar spår av skal helt och hållet.

Om man räknar bort pärlbåtarna kan nästan alla bläckfiskar spruta ut bläck vid rädsla för en snabb flykt. Detta gör de genom att producera en svart vätska vilket vi ser som bläck i en blåsa de har. Vätskan består av en mängd kemikalier varierande beroende på art. Hos många arter innehåller bläcket dopamin vilket forskare tror används för att varna andra bläckfiskar att det kan finnas ett rovdjur i närheten.
Ett av de mer fascinerande försvarsmekanismerna bläckfiskar innehar är deras förmåga att byta färg. De har ett utvecklat nervsystem som gör att de som pigmentpartiklarna på deras kroppar kan färga bläckfisken på ett speciellt sätt. Detta gör de genom att dessa pigment (Chromatophorer) är kopplade till muskler. När de här musklerna dras ihop olika mycket får också bläckfisken olika färger. Hos olika arter används detta till kamouflage från rovdjur och till parningsceremonier medan hos andra arter används det till att avskräcka olika hot. Hos den blåringade bläckfisken, en åttaarmad bläckfisk, finns det en mängd ringar. När bläckfisken känner sig hotad blir dessa ringar blå och bläckfisken får en mörkare brun färg. Denna bläckfisk har också ett tredje försvarssystem. Den kan ge ett dödligt gift vid bett från dess näbb. Giftet kommer inte från någon giftkörtel som producerar giftet utan från en bakterie. Denna bakterie finns med redan från födsel och lever i näbben på bläckfisken. Den tillverkar toxiner som hos människan påverkar våra muskler så pass mycket att vi kan bli helt paralyserade om hjälp uteblir. Bläckfiskar har med andra ord en mängd olika försvarsmekanismer den kan använda sig av för att försvara sig och även att jaga med.


TAGGHUDINGAR

En tagghuding lever ett farligt liv. Djuret i sig är inte särskilt näringsrikt och består mestadels av kalcium, men de har ändå en rad olika fiender. Krabbor, hajar och andra predatorer tar sig gärna en sjöstjärna eller en sjöborre till föda. Vissa tagghudingar livnär sig till och med på sin egen art! Till försvar har tagghudingar flera lösningar. Det första anmärkningsvärda försvaret finns på djurets kropp: eftersom djuret är väldigt långsamt, behöver de ett skyddande hölje. Tagghudingar, framförallt sjöborrar, har därför utvecklat ett försvar med utstickande taggar runt kroppen. Taggarna är såpass vassa att de kan göra stor skada på de flesta predatorer som livnär sig på tagghudingar.

Nästan alla arter av tagghudingar är giftiga, en del giftigare än andra. Vissa arter är såpass giftiga att vi människor kan få allvarliga skador om vi råkar röra vid dem! Tagghudingars gift finns antingen bevarat i kroppen eller inuti taggarna. Om en predator försöker ta död på en tagghuding, kan det alltså sluta med att de själv är nära döden.

En finess som sjögurkor har utvecklat till försvar är att spinna trådar runtom sig. Trådarna är väldigt klibbiga, om en predator kommer nära fastnar de i tråden och kommer förhoppningsvis avbryta attacken. (Wikipedia 2012)

Regeneration, förmågan att återskapa organ och kroppsdelar, är förmodligen tagghudingarnas mest fascinerande egenskap. Om en tagghuding blir attackerad, kan den “offra” en del av sin kropp och på så sätt överleva. Så småningom kommer den förlorade delen att växa ut igen. Sjöstjärnor använder regeneration flitigt - deras kroppsform gör dem till ett relativt lätt byte. (Moen F.E. 2008, Franzén Å., Löfgren A. 2012)

Regenerationen sker dock mycket långsamt, beroende på hur stor del av kroppen som förlorats brukar det ta mellan ett till två år att återskapa de förlorade delarna.


GRODDJUR
Många djur har groddjur som föda i naturen vilket gör att de måste beskydda sig. Många är dessutom mycket saktfärdiga och har därför svårt att fly från eventuella angripare. Därför har de utvecklat en rad olika försvarsmekanismer. Den mest spektakulära försvarsmekanismen hos groddjuren är deras speciella hud som utsöndrar ett giftigt sekret. Bland de grodor som är giftiga är pilgiftgrodorna de allra farligaste. Det finns ca 175 arter av pilgiftgrodor och de är spridda över Syd- och Mellanamerika. Deras gift innehåller alkaloider vilket är ett av de giftigaste biologiska gifterna som man känner till. Detta gift kan snabbt slå ut det centrala nervsystemet. Man säger även att giftet är foderrelaterat, och med det menar man att det endast produceras då grodan äter en speciell kost, vilket är giftiga insekter. Om inte grodan får tillgång till den giftiga födan så minskar produktionen av dess egna försvar tills grodan förlorat allt gift i huden. Giftet är så effektivt att det räcker att få 1/10000-dels gram från den giftigaste pilgiftgrodan Phyllobates terribilis för att ta död på en fullvuxen människa. Giftet går dessutom genom huden vilket gör att det räcker att nudda vid grodan för att få i sig det livshotande giftet. Grodan använder endast sitt gift till att försvara sig med och inte till att ta byten. För att inte eventuella angripare ska närma sig grodorna använder de sig av aposematisk färgteckning. Denna smarta lösning har lett till att pilgiftgrodorna har mycket få naturliga fiender. Pilgiftgrodor kan därmed vara aktiva på dagen till skillnad från andra grodarter som i många fall är nattaktiva.
Det starka giftsekretet har sedan mycket lång tid tillbaka utnyttjats av indianstammar till pilarnas spetsar för att effektivisera jakten. Giftet gör nämligen att bytet förlamas. Detta har sedan gett pilgiftgrodorna sitt namn.(Skansenakvariet)
Det är dock inte bara pilgiftgrodor som har giftigt sekret i sin hud. I princip alla grodor och paddor har en mer eller mindre giftig hud som försvarssystem. Även de svenska groddjuren kan medföra irritation på ögon och slemhinna, man bör därför inte kyssa en groda som det sägs i sagorna. Istället för att få en stilig prins kan du få i dig gift i kroppen. Paddor har giftkörtlar som sitter bakom ögonen som utsöndrar ett ämne som är mer eller mindre giftigt beroende på art. I Sverige är inte paddorna så giftiga men det är ändå ett vanligt problem att hundar drabbas av paddförgiftning. Om hunden biter tag i en levande eller död padda börjar hunden dregla kraftigt och pupillerna blir mycket små. Detta är oftast inte farligt för hunden men den kommer knappast bita en padda igen.
Många av de giftigaste grodorna har mycket starka färger för att signalera att andra djur inte bör komma nära. Flera arter som inte är så giftiga använder dock också sig av stark färgteckning. Det gör de för att härma de giftigaste arterna och därmed kan de undvika angrepp så kallat mimikry. Kamouflage är också mycket effektivt och många groddjur har färger som stämmer överens med den miljö de lever i.
Salamandrar kan använda mimikry för att skrämma bort hotande arter i sin omgivning. Vissa salamandrar har dessutom gift i sina svansar och andra kroppsdelar som är sårbarast för angripare. Vissa har även egenskapen att spela död då de blir anfallna medan andra går till angrepp och biter angriparen.

REPTILER

Bryggödlor
Bryggödlors främsta försvarsmekanism är att de har förmågan att tappa sin svans när de känner sig hotade och på så sätt distrahera sina fiender. Svansen växer sedan tillbaka (Dawbin, 1949).

Sköldpaddor
Sköldpaddors främsta skydd mot fiender är deras skal som skyddar dem från de flesta fiender. Liksom många andra reptiler har sköldpaddor normalt sett salmonella-bakterier i tarmarna men de har ett immunförsvar som gör att de inte blir sjuka av dem. Människor däremot bör tänka på detta när de hanterar sköldpaddor (och andra reptiler) eftersom bakterierna orsakar en allvarlig tarmsjukdom hos oss (Fågelkliniken, 2012).

Krokodildjur
Krokodildjur är rovdjur och står högst upp i näringskedjan vilket innebär att deras försvarsmekanismer mer handlar om hur de har ihjäl sina byten. Deras första och kanske mest igenkända förmåga är deras bett, en krokodil biter hårdare än alla andra djur. Man har uppmätt tryck högre än 5000 psi vilket motsvarar 35 miljoner N/m2 (Wikipedia 2012). Den andra förmågan är deras ”dödsrullning”, krokodildjuret biter tag i sitt byte och håller sedan fast det samtidigt som den snabbt börjar snurra sin kropp (WikiAnswers 2012). Detta medför vanligtvis att något av bytets lemmar slits i stycken eller att bytet försvagas avsevärt och är därför inte längre någon match för krokodildjuret som då enkelt dödar bytet. Deras tredje försvarsmekanism är när de gömmer sig i grunt vatten och väntar på att ett lämpligt byte skall passera. När bytet sedan passerar hoppar krokodildjuret upp ur vattnet och anfaller. Det är den här effektiva metoden som gör att krokodilen är det djuret som är ansvarig för flest människoattacker över hela världen (Wikipedia).

Ödlor och masködlor
Den kanske mest kända försvarsmekanismen dessa reptiler har är deras förmåga att tappa svansen, så kallad autonomi. Svansen fortsätter att röra på sig efter att den lossnat vilket gör att rovdjur inte fokuserar på det flyende djuret. En ny svans växer sedan tillbaka, men den svansen saknar ben och är ofta inte av samma färg som resten av kroppen. Det är vanligt att ödlor och masködlor har liknande färg som den miljö de lever i, de kan på så sätt smälta in väldigt bra i naturen. När det handlar om över 3000 olika arter finns det väldigt många undantag, så här kommer två stycken smarta lösningar. Den första är från en ödla som kan börja blöda ur ögonen när ett rovdjur anfaller, rovdjuret börjar då fokusera på blodet medan ödlan springer därifrån. Den andra försvarsmekanismen är från en masködla, när den känner sig hotad eller trängd kryper den ihop så att svansen och huvudet hamnar bredvid varandra. Den lyfter sedan på dessa två samtidigt som den öppnar sin mun så mycket som den kan. Det är därför inte konstigt att den många gånger felaktigt kallats för en tvåhövdad orm (Wikipedia 2012).

Ormar
De vanligaste försvarsmekanismen hos ormar är deras bett. Hos en del arter är det själva bettet som dödar genom att de biter så hårt att bytet kläms ihjäl. Hos andra arter är det gift som injiceras ut i bytena, på så vis kan ormen svälja det utan några större problem. Alla ormar använder sig inte utav den strategin, det finns till exempel de ormar som kramar ihjäl sina byten. Metoden går ut på att ormen slingrar sig runt sitt byte och på så viss skapas ett tryck mot bytet som vanligtvis kvävs. Det finns även de ormar som har en mycket stark färgteckning som liknar ögon, på så vis kan de skapa en illusion av att vara större än de egentligen är. Det skrämmer iväg många rovdjur. Ormar har ofta sådan färg att de kan smälta in i sin omgivning (Ahlberg P, Claesson D, Swahn J-Ö. 2012).

FÅGLAR
Immunförsvar
Fåglar har nästan alla immunförsvarsorgan som människor har, mjälte, bräss, benmärg och GALT (Gut-associated lymphoid tissues). Lymfknutor finns däremot inte hos alla fågelarter, kycklingar saknar dessa men sjöfåglar har ett nätverk av lymfknutor.

Liksom hos däggdjur delas det immunsystem som fåglar har in i det medfödda (ickespecifika) och det specifika. Det ickespecifika systemet omfattar fagocyter, interferoner och andra bakteriedödande enzymer. Genfaktorer är viktiga för det ickespecifika försvaret,
vissa komplementära receptorgener som ger möjlighet för många sjukdomsorganismer att infektera dem finns inte hos fåglar. Exempelvis är några stammar av kycklingar genetiskt resistenta mot lymfoid leukos
Den relativt höga temperaturen hos fåglar utgör hinder mot vissa sjukdomar, stjälkbakterios kan infektera kycklingar bara när deras kroppstemperatur är låg. Hud och slemhinnorna utgör en försvarslinje som blockerar mikrober att tränga in och nå interna organ, om fåglar får hudinfektioner kan de bli drabbade av exempelvis biotinbrist.

Det adaptiva immunförsvaret hos fåglar består av lymfkörtel och lymfvävnader. Primära vävnader är brässen som finns längs halsblodådern, och ett organ som bara finns hos fåglar; (Bursa Cloacalis) som ligger intill kloaken. Brässen hos fåglar består av flera separata lober och är mest aktiv hos de unga, dess storlek minskar i början av fågelns könsmognad. Den kan bli större hos mogna kycklingar om de exponeras för tyroxin. Brässen innehåller T-lymfocyter som härrör från stamceller som transporteras till gulesäcken innan de kommer till brässen. I brässen mognas de och särskiljs. Brässen tar också emot en liten mängd av B-celler efter kläckningen.
B-celler som bildar fria antikroppar produceras i början i den embryonala levern, gulesäcken och benmärg. Därefter förs de vidare till Bursa Cloacalis för att programmeras och därifrån flyttar de till bl.a blodet, mjälten, benmärgen, och brässen.
B- och T-lymfocyternas funktioner hos fåglar skiljer inte sig så mycket från de hos däggdjur, bara när det gäller organisering av lymfoidvävnader, den humorala responsen och överföring av maternella antikroppar.

När något främmande ämne kommer in i kroppen möts det av makrofager som ”äter upp det” genom endocytos. Makrofagen tar det till de platser där B-lymfocyter finns. B-lymfocyter reagerar genom att producera antikroppar fem dagar efter exponeringen. Den här tiden behövs för att B-lymfocyter ska öka i antal för att kunna ta hand om det främmande ämnet. Nästa gång kroppen får det främmande ämnet reagerar B-lymfocyter under en kortare tid. B-lymfocyter har inte förmågan att ”döda” själva bakterien eller viruset utan producerar antikroppar som binder till de främmande ämnens receptorer och på sätt hindrar dem från att komma in och infektera andra celler.

T-lymfocyter kan inte binda till fria antigen utan de får ta hjälp av makrofager. På makrofagers membran finns det receptorer som binder antigenet och representerar det för T-celler. Makrofager utsöndrar ämnen som lockar T-celler. Natural killer T (NKT) celler tar hand om infekterade celler genom att sticka in perforin i dem så att cellen lyserar. Andra T-hjälparceller hämtar andra celler som hjälper till vid angrepp mot främmande antigen.


MÄNNISKOR

Yttre försvar
Vi har ett mycket bra försvar i form av huden som är nästan ogenomtränglig när den är i oskadat skick. Det beror på att den talg som smörjer huden och håller den fuktad innehåller fettsyror och antikroppar som direkt bekämpar organismer som kan skada oss. Man tycker då att ögon, öron, näsa och mun är öppna hål för dem att komma in men även här i tårvätska, öronvax och saliv finns dessa antikroppar tillsammans med olika enzymer som bryter ner angripare. (Nilsson 1985) I magsäcken har vi saltsyra som agerar som ett effektivt bekämpningsmedel vilket dödar de flesta mikroorganismer. De slemhinnor som finns i till exempel andningsvägarna är också ett bra skydd mot angrepp. (Wigzell 2012)

Inre försvar
Det ospecifika försvaret
Vita blodkroppar bildas i benmärgen och utvecklas sedan till flera olika sorter. De viktigaste sorterna är granulocyter, monocyter, som utvecklas till makrofager, och lymfocyter.

Granulocyter omsluter främmande och skadade celler genom fagocytos som innebär att de tar upp dem genom endocytos och bryter ner dem. Granulocyterna dras till ett infekterat eller skadat område genom att ämnen som drar till sig granulocyterna utsöndras, denna process kallas kemotaxi. Dessa ämnen verkar på avstånd <0,1 mm. Då avståndet mellan celler och kapillärer inte överstiger 0,03 – 0,05 mm påverkar dessa ämnen granulocyterna så att de genom amöboida rörelser tar sig dit. Väl där binder de till de skadade cellerna eller bakterierna. De måste här använda selektion så de inte angriper friska celler, det görs genom att bakterieinfekterade områden bildar så kallade opsoniner som underlättar bindningen. Skadade celler har dessutom ofta en skrovlig yta som underlättar bindningen.

Makrofager fungerar på ungefär samma sätt som granulocyterna. De bildas som monocyter som transporteras med blodbanan en kort tid och tar sig sedan ut i vävnaderna där de växer och deras egenskaper förändras, de kalas då makrofager. Makrofager kan fagocytera större kroppar än granulocyterna, till exempel röda blodkroppar som skadats. Det är också makrofagerna som ''städar upp'' från döda granulocyter.

Det specifika försvaret
Det specifika försvaret utgår från lymfocyterna genom att de utvecklas många olika sorter som lär sig vilken sorts ämnen de ska reagera på. De utvecklas så att de reagerar på en speciell antigen, dvs. en molekyl, vanligen proteiner, som normalt inte ska finnas i kroppen. Dessa antigener sitter på ytan av mikroorganismer och när en lymfocyt känner igen antigenen reagerar den med att binda till antigenet.
Det finns två typer av lymfocyter, B-lymfocyter som bildas i benmärgen och T-lymfocyter som bildas i thymus. B-lymfocyterna finns sedan i sin tur i två olika former, plasmaceller och minnesceller. Minnescellerna har antikroppar på ytan som binder till antigenet. När bindningen är klar transporteras antigenet in i cellen för att bindas till B-lymfocytens egen antigen som skickas ut och känns igen av en T-lymfocyt. T-lymfocyten börjar då producera cytokiner, hormon som stimulerar delningen av B-lymfocyten. När B-lymfocyten delas kommer det bildas både plasmaceller och minnesceller. Plasmacellerna kommer sätta igång en stor produktion av antikroppar som binder till de antigener som infekterat kroppen. Även minnesceller med dessa antikroppar på ytan bildas för att känna igen antigenet om det infekterar kroppen i framtiden.

Antikropparna som binder till antigenet verkar främst på två sätt. De både fysiskt förhindrar antigenet att utöva sin skadliga effekt på kroppens egna celler och de ökar aktiviteten av det ospecifika försvaret. Antikropparna gör det lättare för granulocyter och makrofager att binda till de skadliga organismerna och genomföra sin fagocytos.

Alla celler har vävnadstypsantigener på ytan som immunförsvaret kan känna igen. Cellerna har fragment av de proteiner de producerar på ytan bundna till dessa vävnadstypsantigener. På så sätt fungerar de som en indikator för immunförsvaret att upptäcka om någonting är fel. Om en cell blir infekterad av virus, skadas på något annat vis eller utvecklas till att bli en cancercell kommer dess proteinproduktion ändras och därmed också de aminosyrasekvenser som är bundna till vävnadstypsantigenet på ytan. En tolerans mot de normala sekvenserna har utvecklats men så fort de förändrade upptäcks av immunförsvaret aktiveras det och den infekterade eller skadade cellen oskadliggörs. Det finns två typer av vävnadstypsantigener, MHC klass I som finns på alla kroppens celler utom de röda blodkropparna och MHC klass II som finns på makrofagerna, B-lymfocyterna och granulocyterna.

De T-lymfocyter som producerar de stimulerande cytokinerna kallas hjälpar-T-celler. För att hjälpar-T-celler ska kunna känna igen ett antigen måste det finnas tillsammans med MHC klass II. Det innebär att de kommer känna igen ett antigen på ytan av bekämpande celler och de börjar de producera cytokiner för att fler bekämpande celler ska produceras. En annan typ av T-lymfocyter är T-mördarceller. De känner igen antigener som finns tillsammans med MHC klass I, alltså antigener på vanliga celler. T-mördarcellerna binder då till den infekterade eller skadade cellen och frisätter proteiner som bildar porer i cellmembranet och dödar den genom att innehållet läcker ut. De rester som blir kvar tas sedan om hand av makrofager och andra fagocyterande celler. Risken finns dessutom att virus läcker ut om det varit en virusinfekterad cell som blivit punkterad. Vid det här laget har dock signalen gått fram till fler delar av immunförsvaret och plasmaceller producerar antikroppar som tar hand om viruset så det inte infekterar nya friska celler. (Bjålie et al,1998)

Cytokiner är ett samlingsnamn på ett stort antal hormoner som bland annat reglerar immunförsvarets funktion. Utan dem hade inte kroppens försvar kunnat fungera alls lika effektivt. Cytokinerna har flera olika uppgifter. En av dem är att stimulera delningen av både B-lymfocyter och T-lymfocyter som har bundits till ett antigen, alltså stött på något skadligt för kroppen. Det bildas då både fler plasmaceller och T-mördarceller som direkt bekämpar det skadade eller infekterade men även fler minnesceller som fungerar som en framtida försäkring. En annan funktion hos cytokinerna är att de påverkar makrofagerna på ett sätt som ökar deras fagocyterande förmåga. Båda dessa sorters cytokiner produceras av hjälpar-T-celler som samtidigt hjälper sig själv genom att även deras delning ökar. Det finns dock även cytokiner som hämmar immunförsvarets funktion så att det inte överreagerar och på så sätt skadar kroppen. Även saker som feber orsakas av cytokiner för att försämra bakteriers tillväxtförmåga. (Cannon 2000)