SVAMPDJUR


Svampdjurens fortplantning sker både könligt och könlöst.

De har mycket stor regenerationsförmåga, det vill säga återbildning av vävnader eller hela organ som de har stor nytta av den när de ska fortplanta sig. Individer kan söndersmulas (fragmenteras) i jättemånga småbitar, och av alla dessa bildas det nya spongier. Detta är den könlösa fortplantningen, så kallad knoppning. Just denna typen av fortplantning är ganska ovanlig hos svampdjur. Den könlösa fortplantningen är mest vanlig bland de svampar som lever i sötvatten. Detta gör de, genom att under hösten, bilda små boll-liknande övervintringskroppar, så kallade gemmulor. Gemmulornas ytterväggar består av ett skikt där spikler finns inlagrade. Spikler är små nålliknande skelettala element. Detta yttre, mycket starka skal, gör det möjligt för ett antal inneslutna archaeocyter att övervintra. Archaeocyter är en amöboid cell hos spongier med ett stort antal funktioner. På våren kommer archaeoyceterna ut, och nya spongier börjar växa.

De flesta spongier är hermafroditer, där spermier och ägg inte mognar samtidigt. Det bildas könsceller ur archaeocyterna. Hos vissa spongiegrupper kan äggceller även utskiljas ur kraggisselceller. Det släpps oftast enbart ut spermier i spongiens kanalsystem. Förhoppningsvis lämnar spermierna spongien med utflytande vatten och transporteras till en annan individ, där de fångas upp av kraggisselceller för att sedan transporteras in till archaeocyter i mesohylet. Mesohyl är ett gelatinöst skikt mellan spongiens yttre kroppsvägg och dess inre skikt som består av kraggisselceller. Skiktet innehåller amöboida celler och spikler.
Spermierna söker sedan upp spongiens stora och näringsrika äggcell. Befruktningen sker inuti spongiens kroppsvägg.
Det befruktade ägget utvecklas till en ihåglig eller solid cilietäckt, en så kallad parenkymelalarv inne i kroppsväggens mellanskikt. Larven avges så småningom ut i det genomströmmande vattnet och vidare ut genom utströmningsöppningen.
Inom några dagar kan denna larven simma fritt hur den vill innan den så småningom sätter sig fast, och utvecklas till en vuxen spongie. De olika larvtyperna skiljer sig från varandra i morfologin.



PLATTMASKAR


Plattmaskar kan regenerera delar av sin kropp men även regenerera hela kroppen från en förlorad kroppsdel. Denna procedur kallas för replikation och är en av plattmaskarnas fortplantningsmetoder. Plattmaskar är även hermafroditer vilket underlättar deras förökning, då de både kan föröka sig med sig själva och andra.


Det finns olika typer av plattmaskar runt om i världen, men det som är typiskt för deras livscykel är att de livnär sig på andra värdar. De kan medföra olika sjukdomar som eventuellt kan skada värden eller äta upp all dess näring. Alla plattmaskar börjar sitt liv i larvstadiet, olika arter lever fritt och andra börjar redan i värdar.


Under larvstadiet behöver plattmasken en värd att bosätta sig i och leva på, sniglar m.m. Efter larvstadiet behöver plattmasken bosätta sig i en ny och större värd, som kan förse den med mer och ny föda samt en bättre plats för att lägga ägg. Normalt börjar masken med vattensniglar som första värd. Sedan kan den antingen gå direkt in i människan, genom att ta sig in i oss när vi t.ex. badar. Eller så går den till en värd där emellan, fisken eller grisen.


Detta val beror helt på vilken art av plattmasken det är, men om man äter en infekterad fisk blir man själv infekterad. Enda chansen att kunna undvika att bli angripen är att koka fisken på tillräckligt hög värme, så att plattmasken dör. Annars infekteras du, och det kan leda till oönskade konsekvenser.


LEDDJUR
Trögkrypare
Trögkryparnas sexualsystem är väldigt intressant eftersom förökning kan ske på tre olika sätt. Det kan ske sexuellt mellan hona och hanne, genom hermafroditism. Även jungfrufödsel, förekommer också. Jungfrufödsel förekommer vanligen om ett område skall ”befolkas”. Eftersom det inte läggs ner tid på att finna en hane går det snabbare än vid sexuell förökning . Hermafroditism är den förökningsmetod som det förekommer mest av, eftersom alla kan lägga ägg. Därför ökar antal avkommor per individ. Nackdelen är att avkommorna endast får en genetiska uppsättning. Vilket kan ge en defekt avkomma.
Insekter
En insekts utveckling brukar beskrivas som en fullständig eller en ofullständig metamorfos. De primitiva insekterna utvecklas genom en ofullständig metamorfos, vad det innebär är att insekten kläcks som en miniatyr av den fullvuxna insekten, och under dess uppväxt kommer den att växa storleksmässigt den kommer även eventuellt ömsa skinn, ett exempel på en insekt som ömsar skinn under sin uppväxt är gräshoppan.
De mer välutvecklade insekterna utvecklas ur en fullständig metamorfos, vilket innebär att ur ägget kläcks en larv vars utseende skiljer sig avsevärt från den insekt den kommer utvecklas till. Larven kommer att börja ömsa skinn och tillslut väva in sig själv i en puppa, efter en tid kommer varelsen att försöka ta sig ur puppan och ut kommer en fullt utvecklad insekt. Ett bra exempel på en sådan metamorfos är när en larv utvecklas till en fjäril.
Det förekommer en del specialfall av fortplantning in insektsvärlden. De primitiva insekterna är en grupp som använder sig av en speciallösning , denna speciallösning innebär att hanens spermier är inpackade i en kapsel. Det vill säga hanen producerar ett typ av skal som läger sig runtomkring spermierna detta bildar då en typ av kapsel, som sedan förs över till honan. Kapseln skyddar spermierna från att torka ut och därmed håller den spermierna livsdugliga. De primitiva insekterna kan heller inte överföra paketet med spermier till honan direkt, eftersom att hanen saknar yttre könsdelar. Om yttre könsdelar finns hos både honan och hanen kan normal befruktning ske, det vill säga sädeskapseln behövs inte.


BLÖTDJUR
Blötdjuren skiljer sig åt i sina olika fortplantningssystem eftersom vissa arter är hermafroditer, vissa kan självbefrukta sig och andra är precis som oss och har två olika kön hos de olika individerna. Trots sina olikheter har de en gemensam nämnare, de startar sin liv som en trocophora larv, en fri simmande larv som sedan går över i ett metamorf stadium där de utvecklas till dess vuxna form. Däremot finns det olika undantag till exempel hos sötvatten snäckor där de oftast hoppar över det frisimmande stadiet och istället är en liten version av sitt vuxna jag.
Gastropoda eller snäckor kan delas in i fem olika grupper: lungsnäckor, framgälade snäckor, bakgälade snäckor, Hetrobranchia och Gymnomorpha. De framgälade snäckorna är de enda av dessa fem som har två olika kön. De andra är hermafroditer och vissa har till och med förmågan att befrukta sig själva.
De framgälade snäckorna med sina separata kön befruktar varandra på olika sätt. Vissa arter gör en yttre befruktning där äggen läggs av honan och sedan befruktas av spermier hanen har utsöndrat. Dessutom kan det ske en inre befruktning där hanen injicerar sina spermier i honan och hennes ägg befruktas på det sättet. Därefter lägger honan äggen i långa nät eller i band. Ur dessa ägg kläcks en veligerlarv, en frisimmande larv som lever på ett pelagiskt vis. I andra former hos de framgälade snäckorna kan också en trocophore kläckas ur ägget. Men oftast sker detta stadium inuti ägget. Skillnaden mellan veliger och trocophore två är att veligera larver inom gastropoder är mer utvecklade och kan i många fall ha flera utvecklade organ. Vissa har en fullt funktionell mun och strukturen till en fot som snäckor har för att transportera sig framåt. Men det som gör dem alldeles speciella och skiljer dem från sitt vuxna stadium och trocophorerna är deras velum. Velumen är som små utväxter ur dess kropp. De ser ut som fenor och används för att röra sig framåt och även till att äta. De forslar då in maten (små partiklar, mindre än plankton eftersom de är i planktonstorlek) i munhålan. Allt eftersom utvecklas veliger larvens fot allt mer och den kan fästa sig på ytor när kusten och utvecklas likt ett metamorforiskt stadium som kallas torsion där deras inälvsäck vrids 180°. Därefter har de nått sitt ungdomliga stadium. Olikt från sin fullvuxna form är de inte könsmogna och har inte utvecklat sitt skal fullt ut (Walls, 1982).
Svårigheten för lungsnäckor som lever på land är att de inte kan genom gå det trocophora eller det veligera larvstadiumet utanför ägget eftersom det finns inget vatten den kan simma fritt i och utvecklas. Därför utvecklas sniglarna inuti ägget och kläcks till en ungdomssnigel direkt ur ägget (Nordsieck, 2012).

Bivalvia
Bivalvia eller musslor, som vi säger i vardagligt språk, är en grupp av blötdjur bestående av ostron, musslor och pilgrimsmusslor. Många av dessa arterna har separata kön men det finns undantag av hermafroditer inom bivalvier till exempel familjen ostridea inom släktet ostreoida. Dessa ostron byter kön när omgivningen kräver det. Dessa har även en inre befruktning där de unga larverna utvecklas i gälarna tills de blir till ett ungdomligt ostron. Men hos övrig grupper inom bivavlia sker befruktningen på det vis att att spermierna från hanen inte når honans ägg förrän de är i vattnet. Där befruktar den manliga musslan eller pilgrimsmusslan äggen. Ur dessa kläcks trocophorer som hos gastropoderna, vilka sedan utvecklas till en veliger precis som hos snäckor. Skillnaden är att processen sker utanför ägget i ett planktonstadium frisimmande i vattnet. Under detta stadiet är det många av avkommorna som äts av predatorer. Men de som klarar sig går vidare till ett stadium som ungdomsmussla och slår sig ner på stenar eller på botten nära kusterna (Encyclopedia of Marine Invertebrates, Jerry G Walls, sid 443- 470 L Warren).
Det finns däremot skillnader mellan de olika arterna hur de föder upp sina unga. Till exempel skeppsmasken ruvar eller tar hand om sina unga vilket ger dem en fördel i att de ger sina unga en bra miljö att växa upp i. Detta är ytterst viktigt för skeppsmasken som är en av få musslor som saknar skal (Nordsieck 2012).

En annan typ av utveckling ser man hos olika arter av sötvattensmusslor likt flodmusslor och europeiska pärlmusslor. Från dessa arter kläcks inte en trocophore från ägget utan en annan typ av planktonlarv, en glochidium. Den skiljer sig från sina släktingar genom att den har krokar som gör att den kan fästa sig på fiskars gälar och leva där tills den är lagom stor och kommit fram till sitt ungdomliga stadium (Janvrin, 2012).

Cephalopoda
Cephalopoda är en grupp inom blötdjur bestående av olika bläckfisks arter. Det finns fem stycken arter man brukar tala om när det gäller bläckfiskar, sepia bläckfiskar, åttaarmade bläckfiskar, tioarmade bläckfiskar, pärlbåtar och vampyrbläckfisk. Precis som övriga blötdjur lägger bläckfiskarna ägg. Den stora skillnaden från många av de andra är att bläckfisken lägger stora ägg vilka innehåller både det trocophora och veligera larvstadiet (ungefär som hos många lungsnäckor) för att sedan kläckas som små miniatyr bläckfiskar. Det som gör dem så speciella dock är att många av bläckfisksarternas avkommor börjar jaga precis som deras föräldrar direkt efter födseln. Det vill säga att de är väldigt högt utvecklade redan när de kläcks från sina ägg.

För att honan ska bli befruktad krävs det att hanen injicerar sperma till hennes ägg. Hanen är inte utrustad med en penis utan har en arm som är speciellt utvecklade till att befrukta honan med. För att kunna föra in sperma i honans äggångar med den här armen är hanen tvungen att tillverka rektangulära paket med sperma som de sedan placerar i honans äggångar. Efter att honan har lagt ägg, antalet varierar beroende på art. Åttaarmade lägger kring hundra ägg vilka ligger i vad som liknar druvklasar. De är väldigt vårdande av sina ägg och isolerar sig själva med dem tills de kläcks. De ligger och filtrerar vattnet och rengör äggen med dess armar. Detta har dock ett högt pris då de honor som vårdar sina ägg inte äter under den perioden och är då för svaga när äggen kläcks för att kunna försvara sig och dör då oftast på grund av detta (Encyclopedia of Marine Invertebrates, Jerry G Walls, sid 471-506).


TAGGHUDINGAR
Sexualsystem
För tagghuddingar sker fortplantningen på ett lite annorlunda sätt. De använder sig av både sexuell- och asexuell förökning. Den asexuella förökningen är ej särskilt vanlig, men det finns några släkten av tagghudingar som använder denna typ. Metoden kallas för knoppning eller avsnörning och går till som så att en ny individ växer ut ovanpå en äldre organism. En tid före knoppningen förbereder sig organismen genom att bygga på extra hudlager vid den kroppsdel som “ska knoppas” av. När väl knoppningen är genomförd kan den såröppning som bildats snabbt täckas över med de extra hudlagren som tidigare skapats (Silverin B., Silverin B. 2002).

Den sexuella förökningen är tagghudingens främsta fortplantningsmetod. Det finns några få undantag där tagghudingar lever som hermafroditer, men i de flesta fallen lever de precis som oss, där de förblir det kön de föddes som. Hos tagghudingar sker befruktningen i de flesta fall utifrån - spermier och ägg släpps löst rakt ut i vattnet istället för att skyddas av exempelvis en livmoder.

Denna parningsmetod medför givetvis komplikationer, ett stort problem är att ägg och spermie inte når fram till varandra. Tagghudingar har därför ett raffinerat system för att veta vid vilken tidpunkt de ska släppa ut sina könsceller. Två faktorer spelar viktiga roller; vattentemperatur där djuren befinner sig samt de olika hormonutsläppen som djuren avger (Moen E.F. 2008).

Även om de flesta tagghudingarna använder sig av något av de ovannämnda sätten att föröka sig på, finns de vissa som har vidareutvecklat systemet. Ett släkte av sjöstjärnor, Archaster, har skapat ett särskilt beteende som kallas kopulation. Individerna lägger sig ovanpå varandra och på så sätt kan de enklare fortplanta sig.

För att ytterligare öka chanserna till förökning, använder vissa tagghudingar sig av ett omedvetet hormonutsläpp. Även om chansen är liten, kan ändå någon ny individ skapas med hjälp av denna metod.

Livscykel
Hos de flesta tagghudingarna börjar livscykeln med att honan släpper ut sina ägg i vattnet genom porer i kroppsväggen under armarna. Detta måste ske synkroniserat med hanens utsläpp av sperma då varken ägg eller spermier överlever särskilt länge i vattnet. Synkroniseringen regleras av fotoperioden och feromoner (Silverin, Silverin 2002).


De ägg som är befruktade följer ett deuterostommönster. Detta mönster börjar med att ägget som kallas zygot. Ägget bildar en gastrula vilken inom en kort period omvandlas till en frisimmande, bilateralsymmetrisk larv. Tagghudingar kan i detta stadium röra sig förhållandevis fritt i vattnet jämfört med de fullvuxna individerna. Bilateralsymmetrin bidrar därav till att arten kan förflytta sig längre sträckor och på så sätt nå till nya platser. De använder sig utav cilierade utskott på kroppen för att röra sig framåt, dessa används även till näringsupptag. Födan transporteras genom en fullt utvecklad tarmkanal (Silverin, Silverin 2002).


Så småningom växer det ut armar från kroppen som täcks utav cilieutskott. När detta sker går den över från att vara bilateralsymmetrisk larv till en bipinnarialarv där utseendet skiftar mellan de olika klasserna. Därefter gör tagghudingen ännu en övergång, i nästa stadie kallas djuret för brachiolarialarv. Detta stadie inleds när tre små armar bildas långt fram samt en sugskiva på en stjälk (Silverin, Silverin 2002).


Från körtelcellerna på tre armarna som bildats skickar larverna ut ett klibbigt sekret som används för att fästa vid botten. När de satt sig på botten tillbakabildas de tre armarna, därefter inleder de metamorfosen. Detta är omvandlingsfasen från en bilateralsymmetrisk larv till en radiärsymmetrisk tagghuding. Under fasen tillbakabildas större delen av tarmkanalen, anus och munnen, för att senare bildas på nytt från bakkroppen (Silverin, Silverin 2002).


Den vänstra sidan bildar den orala sidan, vilket innebär att den kommer bilda tagghudingens mun. Den högra sidan blir således aboral och kommer att vända sig upp mot ytan, medan den orala sidan vänder sig ner mot botten. Utifrån bakkroppen bildas de riktiga armarna med slangfötter, när dessa har bildats kan tagghudingen släppa från botten och röra sig utmed den (Silverin, Silverin 2002).


FISKAR

Fiskarnas fortplantningsakt kallas för lek, och sker i områden som stämmer överens med artens miljökrav. Det handlar främst om temperatur och salthalt, men också om bottenförhållanden, vegetation och vattenstånd. Fiskar kan ibland vandra flera mil för att komma till sin rätta lekplats.

Beroende på vilken art det är kan befruktningen ske på olika sätt. De flesta fiskar är tvåkönade och lägger ägg, som hanen sedan befruktar utanför honans kropp. Äggen kan släppas ut fria i vattnet eller i tillredda bon, men det förstnämnda är betydligt mer vanligt (Pethon, Svedberg 2004). De fiskar som lägger sina ägg på speciella platser brukar stanna kvar och beskydda äggen tills de kläckts, vilket kan ta allt från ett par dygn till flera månader. Dessa fiskar får ofta färre ägg än de som lämnar äggen direkt efter leken. Anledningen är att äggen har en större chans att överleva om de beskyddas av en förälder, och det krävs då inte lika många (Kullander, Fernholm).

Vissa fiskar kan även befruktas genom inre befruktning. Detta gäller främst broskfiskar, så som hajar och rockor. Ett befruktat ägg från en broskfisk kan sedan utvecklas på ett av tre sätt:
  • Hos äggläggande arter blir fostren omgivna av en äggvita och utvecklar en hård kapsel runt omkring sig. Dessa ägg läggs sedan av honan och kläcks fritt i vattnet.
  • Fostret börjar att utvecklas i ett ägg precis som hos de äggläggande arterna. Till skillnad från de äggläggande arterna bildas dock en moderkaka och äggen kläcks redan inne i livmodern, så att de sedan föds levande.
  • Det sista sättet är att fostren utvecklas fritt utan moderkaka och sedan föds levande. Fostret befinner sig i en sorts kapsel under utvecklingen, men denna kapsel spricker under slutet av dräktigheten så att de simmar fritt i livmodern innan de föds (Silverin, Silverin 2002).

Hos alla broskfiskar liknar ungarna föräldrarna redan när de föds. De äggläggande fiskarna genomgår dock olika utvecklingsstadier. Det första stadiet från befruktning till kläckning kallas äggstadiet. Under denna tid ligger fostret skyddat inne i den geléaktiga äggvitan, och får näring från äggulan. Nästa stadie sträcker sig från kläckningen tills dess att tillväxten av fiskfjäll har påbörjats. Denna fas kallas larvstadiet, och gemensamt för de flesta arterna är att larverna saknar fenor. Istället har de en hudflik på bakkroppen som hjälper dem att komma fram. Det bildas också ett stöd för ryggraden som gör larven mer flexibel. Det sista stadiet innan fisken är fullvuxen kallas för det juvenila stadiet, alltså ungdomsstadiet. Under detta stadie utvecklas fenor och fjäll fullständigt, och den anses vara fullvuxen då den blir könsmogen.

En typ av fiskar, så kallade munruvare förvarar ägg och/eller yngel i munnen. Detta är ett bra sätt att skydda dem från rovdjur och snabba miljöförändringar. Dessutom är vattnet mer syresatt där, i jämförelse med den syrefattiga miljö som denna typ av fisk ofta lever i. För det mesta är det honorna som bär avkommorna, men det finns även arter hos bl.a. kampfiskarna där hanen föder upp dem. När det är honan som tar hand om äggen är det inte ovanligt att äggen befruktas inuti munnen. Under tiden föräldern har avkommorna i munnen äter de inget eller mycket lite. Hur länge ynglen stannar i munnen varierar från art till art. Hos vissa arter lever ynglen fritt i vattnet, men simmar snabbt in i förälderns mun om fara nalkas (Helfman, Collette, Facey, Bowen 2009).


GRODDJUR
Grodors embryologi sker genom metamorfos vilket betyder att de unga individerna först utvecklas till en annan form innan de utvecklas till att se ut som de vuxna individerna.
Testiklarna hos grodhanen finns i den främre delen av bukhålan via ett membranöst coelomepitel. I membranet finns kanaler som för spermierna från testiklarna till njurarna och sedan vidare till sädesledarna. Intill könsorganen både hos honorna och hanarna finns gulaktiga fettkroppar som tros ge näring åt könscellerna.
Mellan fettkropparna och testiklarna hos paddor finns ett organ som kallas Bidders organ. Om man tar bort testiklarna från paddhanen utvecklas detta egendomliga organ till en äggstock inom två år. Även äggledare utvecklas tills paddhanen utvecklat ett väl fungerande kvinnligt könsorgan. Bidders organ kan även hittas hos unga grodor men detta tillbakabildas innan grodan blir könsmogen.




526053461_80f9660353.jpg




Grodynglen är färdigutvecklade med svans och huvud då de kläcks och de är väl utrustade för att simma. De har en väl fungerande pronefros. Ventralt på huvudet har grodynglen en sugskål som de använder för att suga sig fast vid växter. Grodynglerna är mycket olika de fullvuxna grodorna, de har en lång svans som är 2-3 gånger längre än vad själva kroppen är, de kläcks med ögon, näsöppningar och en mun med keratiniserade strukturer som liknar tänder. Inte nog med att utseendet är helt annorlunda gentemot de vuxna grodornas är även levnadssättet helt annorlunda. De lever endast i vatten, andas med gälar och de äter mikroskopiska växtdelar och alger till skillnad från de fullvuxna grodorna som inte är vegetarianer utan äter småkryp. Ynglens gälar är från början yttre gälar men ett hudveck framför dessa växer med tiden bakåt och innesluter dem i en gälkammare. Förvandlingen från yngel till groda sker successivt. I gälkammaren påbörjas även frambenens utveckling. Då metamorfosen når sitt klimax bryter frambenen ut genom hudvecket. Bakbenen bildas även då men de är inte färdigutvecklade förrän vid metamorfosens slutskede.

Metamorfosen brukar delas in i tre olika delar.
  • tillbakabildandet av de kroppsdelar som endast behövs då grodan är helt vattenlevande såsom svans, gälar och larvmun.
  • omvandlingen av ynglets organ så att de blir anpassade för djurets nya livssituation. T.ex utvecklas andningssystem och kroppen anpassas till att gå från vegetarian till att smälta helt annan föda.
  • Utvecklingen av helt nya strukturer och funktioner som behövs för den vuxna grodan. t.ex extremiteter.

Kroppens förändring under metamorfosen är spektakulär. Skillnaden mellan grodynglen och grodan är mycket stora. Hela muskelgrupper omorganiseras så att grodan ska kunna röra sig på det nya sättet. Tarmkanalen förändras kraftigt eftersom kosten ändras. Magsäck som inte finns hos ynglen bildas och tarmen förkortas. Mer utvecklade njurar utvecklas också och är behövda då grodan lever på land och är tvungen att spara på vatten men ändå gör sig av med urinämnen. Könsorgan bildas samtidigt som njurarna och även sinnesorganen behöver förändras för att fungera riktigt på land. Ett exempel är att det i näshålans botten bildas ett vomeronasalorgan(Silverin, 2002).


2238185601_3f2e45a5d5.jpg

Det finns flera olika typer av groddjur och bland dessa finns många olika sätt att fortplanta sig. De stjärtlösa groddjuren såsom grodor och paddor förökar sig oftast genom yttre befruktning. Hos dessa håller hanen om honan med de främre benen och utsöndrar sperman i samband med att hon lägger äggen i en damm eller i andra fuktiga miljöer. Detta fortplantningssätt kallas Amplexusbeteende. Amplexusbeteendet hittas dock inte hos alla stjärtlösa groddjur. Till exempel befruktar hanen hos pilgiftgrodor äggen efter att honan lagt äggen. Även inre befruktning förekommer hos vissa arter.

De stjärtlösa groddjuren lägger sina ägg i större ansamlingar som omges av en proteinaktig substans som är geléaktig till konsistensen. Det är vanligast att de vuxna djuren sedan lämnar äggen där de lagts men det finns vissa avvikande fall. Några exempel på detta är att arter bär med sig de befruktade äggen, sväljer dem och låter dem utvecklas i magen eller låter äggen växa fast på ryggen där de utvecklas. Antalet ägg som produceras är mycket olika från art till art. Det kan vara allt från ett ägg till 30 000 (Claesson 2012).


REPTILER
Sköldpaddor
Sköldpaddor använder sexuell förökning. Hanen och honan parar sig och honan gräver sedan en grop där hon gräver ner sina ägg. Antalet ägg varierar men generellt lägger arter i varmare klimat fler ägg än arter i kallare klimat. Det är inte heller ovanligt att de lägger ägg flera gånger under en säsong. När honan lagt äggen lämnar hon dem och tar inte hand om ungarna (Claesson D, Werdelin L, 2012).

Bryggödlor
Bryggödlor blir könsmogna först mellan 10-20 års ålder och är sedan produktiva fram till en ålder av ca 60 år, även om de i det vilda kan bli ca 100 år. Hanen har ingen penis utan de parar sig genom att förena sina kloaköppningar. Det tar sedan mellan ett och tre år innan äggulorna utvecklats och ytterligare ca sju månader innan skalen formats. Efter detta grävs äggen ner och ligger i 12-15 månader innan de kläcks. Detta sammantaget gör att bryggödlorna fortplantar sig med ett intervall på ca fyra år (Dawbin, W.H.1949).

Krokodildjur
Hankrokodiler är revirhävdande och parar sig med flera honor. Krokodildjur parar sig alltid i vatten, det går till som så att hanen ligger på honans rygg samtidigt som han sveper om henne med sina bakben och sin svans. På detta viset kommer deras kloaker i kontakt, hankrokodildjurets penis förs sedan in honans kloak där den ejakulerar sperma i honans två äggledare. Under parningen är det vanligt att de båda parterna dyker ner och upp i vattnet fortsatt ihopflätade. Efter parningen tar det 3-6 veckor för honan att lägga sina ägg. Krokodildjuren lägger sina ägg i närheten av vatten, antingen i klump av vegetation och lera eller i en underjordisk kammare. Det tar ungefär 80 dagar för äggen att kläckas, temperaturen avgör hur lång tid det tar. Honorna vaktar sina ägg och hjälper ungarna ut ur boet när hon hör dem ropa. Krokodilembryon har inget kön, könet bestäms nämligen inte genetiskt. En krokodils kön bestäms av temperatur. Vid temperaturer kring 31.6°C blir det hanar, vid något lägre och högre temperatur blir det honor (Crocodile Specialist Group, 2010).




Ormar
Även om ormar använder sig av en mängd olika förökningsmetoder, sker själv fortplantning alltid på samma sätt, genom invändig befruktning. Hanens penis som sitter inuti svansen kopplas ihop med honans kloak, för att penisen skall stanna kvar är den antingen räfflad, krökt eller snurrad för att den skall fästa på kloakens väggar. De flesta ormarterna lägger ägg, de flesta av dessa överger sedan sina ägg. Men det finns undantag som kungskobran och pytonormar, de vaktar sedan sina bon tills dess att äggen kläcks. En del ormarter är ovoviviparous, det vill säga de behåller äggen i sin kropp tills dess att de nästan är färdiga att kläckas. Nyligen har man kunnat konstatera att flera ormarter kan föda levande ungar, däribland finns den gröna anakondan och kungsboan. De kan förse sina ungar med näring genom en moderkaka samt en gulsäck, något som är mycket ovanligt för reptiler och andra djur som inte är däggdjur. Ormar som har sina ägg i kroppen förknippas ofta med kallare miljöer (Ahlberg P, Claesson D, Swahn J-Ö. 2012).

Ödlor och masködlor
De flesta ödlor har doftkörtlar vid deras svansrot, hanarna har ofta körtlar framför anus eller på låret som fylls med hård, vaxliknande gul substans. Hanarna har större körtlar än honorna och dessa spelar med i uppvaktningen av honor. Hanarna har två penisar, en på varje sida av svansroten, dessa är generellt sett små och räfflade eller krökta. Hanen kan använda vilken som av sina penisar vid invändig befruktning. Honödlor har säckliknande äggstockar, stor gulsäck och äggen har hårt skal som skyddar embryot. De flesta ödlorna lägger ägg, men det finns några få undantag som har äggen inne och kroppen vilket gör att de föder levande ungar. Föräldraomsorg är ett okänt begrepp för ödlor där i princip alla bara lämnar sina ägg. Små ödlor blir könsmogna redan vid första parningssäsongen medan de lite större inte blir könsmogna på flera år (Wikipedia 2012).


FÅGLAR
Fåglarnas könsorgan liknar däggdjurens. Hos fågelhonan är det bara de vänstra äggstockarna och vänster äggledare som utvecklas till funktionsdugliga organ. En del fåglar som strutsar har en penisliknande anordning där kontakten mellan hanen och honan tillåter att spermierna förs in i honans kloak via ett spiralgående spår på penis utsida.

Hos alla fåglar utvecklas embryona utanför honans kropp (ovipar äggläggning). Ägglossningen går till så att äggtratten fångar äggcellen, därefter förs den in äggledarens övre del där ägget kan befruktas. Ägget stannar här cirka 25 minuter. Sedan går det vidare i den körtelrika delen av äggledaren (magnum) där pålagring av vita sker under 3-4 timmar. Ägget får då ett par äggsnoddar som tillåter att gulan stannar på sin plats. Ägget får skalhinnor och förses med kolhydrater i äggledarens större del (isthmusregionen). I livmodern, där ägget stannar 18-20 timmar, får ägget både det yttre skalet och pigment som ger skalet dess färg. Vaginan är äggledarens nedersta del.

Fågelungen tar sig ut ur ägget efter avdunstningen av vattnet inuti ägget som gör att en luftcell skapas. Innan kläckningen på 1-2 dagar får fågelembryot äggtand som sticks in i luftcellen och då förbereder sig embryots lungor så att luftandningen ersätter gasutbytet genom korionallantoishinnan. Fågelungen utvecklar så småningom en äggtand som hjälper den att borra hål i skalet, äggtanden lossnar efter kläckningen.


Fåglar ägnar en stor del av tiden åt fortplantning och uppfödning av ungar. Innan häckningssäsong, börjar hannarna förbereda territoriet där fågelbon ska byggas. Många faktorer som fjäderdräkt och färgstarka sånger hjälper dem att skydda reviret från möjliga fienden och för att locka andra honor. Vanligtvis lever en hane med en hona (monogama) under säsongen men det förekommer fåglar som är socialt monogama men sexuellt polygama, honorna gör det istället för att låta bli att häcka. Hos t.ex tjäder- och orrtuppar är det honan som tar hand om ”omvårdnaden” av ungarna medan hos simsnäppor är det hanarna som får ta hand om det. Hos sångfåglar är det mest honan som är grubblaren, hanen är den som skaffar föda.

Antalet ägg som ska läggas beror på tillgång till föda. Vissa fåglar som kungsörnen och duvor lägger två ägg medan mesarna lägger mer än tio ägg. Sedan spelar erfarenheten och kroppstillstånd en roll. En hona som drabbas av näringsbrist lägger färre antal ägg och en äldre hona lägger mer ägg än honor som gör det för första gången i sitt liv. Hos vissa fåglar är ungarna redan mogna, har fjäder, öppna ögon och kan röra sig strax efter kläckningen, de kallas för (eng. Precocial) medan hos andra fåglar som hackspettar är ungarna (eng. Altricial), dvs de kan inte klara sig själva utan omvårdnad av föräldrar.


MÄNNISKA
För att en ny människa ska bildas måste en fortplantning ske. Det är kvinnan och mannens könsorgan som har denna uppgiften, mannens yttre- och kvinnans inre könsorgan gör det möjligt för äggceller och spermier att mötas så att en befruktning sker.

Könsorgan
Kvinnas könsorgan består av flera olika delar, äggstockar, äggledare, livmodern, slida, blygdläppar och klitoris. Det är i det kvinnliga könsorganet som kvinnliga könsceller, äggceller, bildas. Äggcellerna kan befruktas av mannens spermier och sedan utveckla ett foster i den skyddande miljön i kvinnans livmoder. Livmodern ger också näring så att fostret kan växa.

Det manliga könsorganets uppgift är att bilda manliga könsceller, spermier, och överföra spermier till kvinnan så att ett ägg kan befruktats. Mannens könsorgan består av testiklar, bitestiklar, sädesledare, sädesblåsor, prostata och penis (Bjerneroth Lindström).

KönscellerDet finns omogna äggceller i äggstockarna redan vid födseln. Äggcellerna finns i äggstockarnas folliklar. Dessa finns i äggstockarnas yttre lager, barken. Inuti folliklarna finns också de celler som bildar kvinnliga könshormoner. I äggstockarnas inre delar finns det som kallas märgen och inuti märgen finns äggstockarnas blodkärl och nerver. Efter födseln bildas inga fler äggceller, istället tillbakabildas ett stort antal av äggen under barnaåren, så att antalet sjunkit till ca 300 000 vid puberteten. En kvinna är fruktbar mellan puberteten och klimakteriet. Under denna tid kommer 400-500 ägg genomgå en mognadsprocess. Mognadsprocessen, som kallas oogenesen, gör att äggen kan befruktas och sker en gång i månaden (Haug et. al., 2002).

I testiklarna bildas spermier som är mannens könsceller. För att testiklarna ska kunna börja produktionen av spermier måste temperaturen vara 1C° under kroppstemperaturen. Detta reglerar kroppen genom att pungen hålls närmare kroppen när det är kallt och längre ifrån när det är varmt. Spermierna förs sedan vidare till bitestikeln där de lagras i två till tre veckor. Där mognar de, blir rörliga och kapabla till att befrukta ägget. Spermierna leds från bitestikel till sädesledaren (Hjort).
Ägglossning och menstruation
Vid ägglossning släpper äggcellen från en av äggstockarna och transporteras via äggledarna till livmodern. Äggledarna är formade som två trattar, med fingerliknande fransar runt öppningarna, och sitter nära äggstockarna för att kunna fånga upp ägget vid ägglossningen. Insidan av äggledarna är täckta av flimmerhår som hjälper till att transportera ägget i rätt riktning. Det finns också glatt muskulatur i äggledarna som hjälper flimmerhåren att flytta ägget mot livmodern. 3-5 dygn brukar man säga att det tar för ägget att nå livmodern, under denna tiden kan ägget bara bli befruktat högst ett dygn efter ägglossningen. För att det ska ske en befruktning måste det finnas spermier i äggledaren när ägget transporteras (Bjerneroth Lindström).
Variationerna i äggstockarnas hormonproduktionen medför att livmodern genomgår cykliska variationer, då livmoderns funktion regleras av hormonerna i äggstockarna. I genomsnitt pågår en menstruationscykeln i 28 dagar, men allt mellan 21-35 dagar är normalt. Markeringen mellan en cykel och nästa är själva menstruationsblödningen. Ett ägg som inte befruktats stöts bort av kroppen ungefär 14 dagar efter ägglossning. Anledningen är att corpus luteum, gulkropp, slutar producera progesteron, luteolys. Vad som är orsaken till luteolysen vet man inte. Det man vet är att sänkningen av progesteronproduktionen leder till att artärerna, som försörjer endometriet med blod, drar sig samman. Vilket leder till att slemhinnans yttersta lager dör. Blödningar uppstår då, som river loss endometriets yttersta skikt från väggen. Som en del av menstruationsblödningen sköljs resten av slemhinnan ut tillsammans med blod och sekret (Haug et. al, 2002).

Fortplantning och graviditet
Vid samlag töms sperma i kvinnans slida, spermierna börjar då direkt att simma genom livmodern och ut i ägglederna där de stöter på ett ägg. Endast en spermie tränger in i äggcellen vid befruktning. När detta skett sker en förändring på äggets yta, så att inte någon mer spermie kan tränga in. Där efter smälter cellerna samman och bildar en cell. Ägget transorteras sedan 2-4 dagar via äggledaren till livmodern och börjar dela sig direkt. Under de dagar då cellen transporterats har det bildats en liten cellklump som fastnar och växer fast i livmoderslemhinnan. Moderkakan utvecklas ur den delen som växt fast. Hormon som stimulerar äggstockarna att fortsätta producera höga nivåer av kvinnliga könshormoner bildas av moderkakan. Detta behövs för att inte cellklumpen ska stötas bort och för att livmoderslemhinnan ska fortsätta växa.
När en kvinna inte längre har någon menstruationsblödning är detta de första tecken på att hon är gravid. Dock kan det förekomma små blödningar i början av graviditeten. Andra tecken kan vara att hon känner sig illamående och extra trött. Man brukar räkna med att det tar ungefär nio månader för ägget att utvecklas till ett barn.
Graviditeten brukar delas in i tre trimester. Under den första trimerstern bildas alla organ, under den andra utvecklas de och under den tredje trimestern växer barnet kraftigt. Man kan också dela upp graviditeten i cellandningsperioden, embryonalperioden och fosterperioden.

CellandningsperiodenFörsta graviditetsveckan kallas för cellandningsperioden. Det befruktade ägget delar sig i snabb takt och en cellklump bildas. Inuti cellklumpen bildas ett vätskefyllt hålrum.

Embryonalperioden
Andre till sjätte veckan kallas embryonalperioden. Under denna perioden växer cellklumpen in i livmoderhinnan, för att slutligen täckas helt av den. Ännu ett vätskefyllt hålrum kommer att bildas i cellklumpen. Embryo, cellagret mellan de två hålrummen, kommer att utvecklas till ett foster. Ett av hålrummen kommer att utvecklas till en säck som omger fostret. Säcken innehåller fostervatten, som är stötdämpande. Det andra hålrummet blir en tillfällig näringsreservoar.
Utvecklingen sker snabbt under embryonperioden. Cellerna börjar specialisera sig på att bilda nervceller, muskelceller, blodceller och alla andra celltyper som finns i kroppen, men de fortsätter också att delas på samma sätt som innan. Organen börjar utvecklas, armar och ben växer ut. Redan i vecka fyra börjar hjärtat slå och pumpa runt blodet i blodkärlen.
Utvecklingen av moderkakan fortsätter, och så småningom kommer blod från embryot och modern att mötas utan att komma i direkt kontakt med varandra. Syre och näring kommer avges här från mamman till embryot. Det är navelsträngen som förbinder embryot med moderkakan. Den avger koldioxid och ämnen inte embryot behöver till mammans blod. Blodomloppet fungerar annorlunda då inte embryot använder sina lungor.

FosterperiodenDenna varar från vecka sju fram till förlossningen. Under denna tiden mognar och utvecklas de olika organen. Man kan känna fostrets rörelser efter 16-18 veckor. Efter 38 veckor är fostret totalt färdigutvecklat. Då är det ca 50 cm lång och väger ca 3,5 kg (Bjernerot Lindström).