Plattmaskar


Plattmaskar saknar cirkulationssystem, men tack vare att de är platta (som det hörs på namnet) och ganska smala behöver de inte detta system. De kan istället ta upp syre direkt från kroppsytan med hjälp av diffusion.

Ringmaskar


Ringmaskar består av tre klasser: Havsborstmaskar, Fåborstmaskar samt Iglar. De kallas ringmaskar för att deras hud samt deras inre organ och vävnader är uppbyggda av ringformade segment.

Hos de allra flesta arter som tillhör Havsborstmaskar och Fåborstmaskar finns det ett slutet blodkärlssystem. Oftast har dessa arter inga hjärtan, utan blodet pumpas runt genom att de större blodkärlen som ligger längs djurets ryggsida dras samman och sedan vidgas igen. På detta vis pumpas blodet runt i kropparna, fastän arten saknar hjärta. Det är nerver som styr sammandragningarna, och de nerver som styr blodpumpningen ligger i direkt kontakt med de blodkärl som pumpar. Hos vissa arter är det inte endast sammandragningarna som pumpar blodet, utan blodkärlen kan också sträckas ut och krympa för att pumpa runt blodet. (IV nr. 13/2004 s. 17)

När blodet har passerat de blodkärl som fungerar som pumpar fördelas det vidare framåt i djuret via ytterligare ett kärl längs ryggsidan. Eftersom ringmaskarna är uppdelade i segment finns det ringformade kapillärer i varje segment för att blodet ska kunna fortsätta transporteras genom kroppen. När blodet når kapillärerna fördelas det vidare från ryggkärlet till bukkärlen. Antalet bukkärl varierar från art till art, men alla arter har minst ett bukkärl. Från bukkärlen rinner blodet tillbaka till ryggkärlet som pumpade blodet från början. Även vissa av bukkärlen, hos vissa arter, kan pumpa blod. De bukkärl som kan pumpa blod fungerar oftast inte som de andra kärlen som pumpar blod, utan pumpningen utförs med hjälp av kapillärer. De större arterna har ett mer utvecklat blodförsörjningssystem. Daggmaskar har till exempel klaffar i pumpkärlen för att blodet inte ska ändra cirkulationsriktning i systemet. (PDF-fil, Universeum)

Just daggmaskar är ett intressant exempel på ringmaskar. De är intressanta av den anledningen att deras cirkulationssystem inte är riktigt likt andra ringmaskars. Istället för ett pumpkärl pumpas deras blod runt med hjälp av fem ”ringar” som är placerade i närheten av maskens matstrupe. Dessa ”ringar” fungerar som sidohjärtan, och pumpar blodet bakåt i kroppen genom bukkärlet. Sidohjärtana dras samman var annan till var tredje sekund, och blodet pumpas vidare till ryggkärlet. Ryggkärlet kan sedan pumpa runt blodet, men inte alls i samma utsträckning som hos andra ringmaskar. I daggmaskens blod finns hemoglobin samt celler som fungerar som amöbor. (Silverin & Silverin, 2002)

597px-Regenwurm1.jpg
by Michael Linnenbach





De flesta iglar har inget utvecklat blodcirkulationssystem. Cirkulationen styrs istället via de sekundära kroppshålorna med hjälp av lakuner och kanaler. (Hanström, 1972)

Leddjur





Kräftdjur
Minimala kräftdjur saknar ofta riktiga kärlsystem som vi har. Dessa små kräftdjur saknar även hjärtan. Blodet i dess kroppar drivs framåt genom deras kroppsrörelser. Hos större kräftdjur återfinner vi dock ett mycket mer komplext cirkulationssystem. Deras system är så kallat öppet och deras hjärtan sitter inneslutna i hjärthålor. Dessa har endast har ett rum på djurens ryggsida.

Blodet i dessa lite större kräftdjuren rinner från hjärtat framåt och bakåt i djuren via kärl längs med ryggen och buken. Från de kärlen rinner blodet sedan ut i så kallade blodlacuner. Blodlacuner motsvarar våra kapillärer, fast i ett öppet cirkulationssystem. Dessa blodlacuner omger vävnaden, här lämnas syre och näring sedan av. Näringen o upptags när blod passerar genom de blodlacuner som omger tarmen respektive magen. Sedan transporteras blodet till kräftdjurets andningsorgan, där syresättningen sker innan de fortsätter cirkulationen mot hjärtat. Det tåls att tillägga att andningsorganen är samma sak som gälarna hos kräftdjuren.

Blodet rinner in i kräftdjurens hjärtan via så kallade ostier, eller hål i hjärtväggen. Ostierna är försedda med klaffar som fungerar likt våra hjärtklaffar. När hjärtat kontraherar ökar trycket. Blodet trycker då mot hjärtats väggar. När klaffarna sedan är stängda tillåts blodet bara att lämna från de bakre samt främre buk- och ryggkärlen. Sedan vidgas hjärtat igen och undertrycket som bildas i hjärthålan medför att klaffarna öppnas och nytt blod tillströmmar från gälarna. Precis likt detta är det i vissa större som leder blod till gälarna. Ett undertryck skapas som reglerar klafföppningar.

Kräftdjurens hjärtan är neurogena. Med detta menas att de stimuleras och regleras av ett nervsystem. Dessa nerver som reglerar hjärtats arbete ligger i ett ordnat nätverk utspritt på hjärtat. Detta brukar man även kalla för Ganglion. Det finns både nerver som är reglerande samt stimulerande bland de tidigare nämnda. De reglerande nerverna minskar respektive ökar hjärtrytmen och dess slagkraft efter behov.


Som tidigare nämnt har vissa kräftdjur ett enklare uppbyggt blodkärlssystem med ett myogent hjärta. Ett mynogent hjärta är ungefär som en pacemaker, men dras en grupp av celler spontant samman i en viss takt. Dessa cellers aktivitet stimulerar sedan resten av hjärtat. Exempelvis Kräftan har även ett extra hjärta. Detta hjärtat är mindre och är lokaliserat där blodet åker från hjärtat till hjärnan. Detta hjärta har muskler som liknar de vi har på armar och ben. Dessa muskler har som uppgift att öka blodflödet till hjärnan. Framme i hjärnan kan man även återfinna kapillärer som tidigare nämnt normalt sätt inte förekommer i öppna blodkärlssystem.
Insekter
Blodets uppgift i insekter har till skillnad från oss inte den huvudsakliga uppgiften att transportera syra. Utan transporterar olika typer av fagocyterande blodkroppar, näringsämnen, vitaminer, hormoner m.m. Blodet har även celler som kan lagra fett och kolhydrater. Man kan alltså säga att insekters blod bl.a. är ett energilager. Insekter tar upp och transporterar syret med hjälp av trakéer och det är därför de klarar sig med ett relativt enkelt cirkulationssystem. Syre är den funktionen som är mest brådskande i cirkulationen just för att den ständigt är livnödvändig.

Insekter har ett öppet blodsystem och den cirkulerande vätskan kallas hemolymfa. Blodet strömmar alltså fritt efter att de lämnat blodkärlet från hjärtat. När blodet lämnar kärlet blir det ett undertryck vilket gör att vätska sugs tillbaka i kärlet igen. Nackdelen med detta är att en del av den vätskan som nyss lämnat kärlet sugs tillbaka igen. Tillskillnad från ett slutet blodsystem där nytt blod går genom hjärtat hela tiden och gör processen mer effektiv.

Insekter har ett avlångt hjärta som liknar ett rör. Hjärtat ligger på ryggsidan, lite längre bak om det är en vuxen insekt. På sidan av hjärtat finns öppningar som kallas ostier, de fungerar som ventiler; precis som klaffarna i vårt hjärta. Från hjärtat leds det hos många insekter bara ett blodkärl från hjärtat framåt i kroppen. Det dras ofta samman och pumpar blodet vidare fram längst kroppens sidor till buken.


Alla insekters system är ungefär likadant uppbyggda, dock har flygande insekter det lite mer utvecklat, just för att deras flygning är mycket energikrävande. Därför behövs det mer effektivitet hos energiförseelsen i flygande insekters muskler. Utvecklingen kan vara på olika sätt, men handlar huvudsakligen att de har ett förfinat blodsystem, där man ofta hittar ett nätverk av små kärl som går ut i vingarna. I insekters vingar, ben och antenner finns det oftast några extra pumporgan, för att kunna effektivisera blodflödet så mycket som möjligt.


Blodtrycket hos insekter varierar mycket mellan olika arter och verkar öka med temperatur, aktivitet, konc. CO2 och konc O. Detta är dock inte studerat så mycket och man vet inte heller hur blodflödesökningen regleras.


Spindeldjur
Spindeldjur har ett väldigt vanligt välutvecklat cirkulationssystem. Blodkärlssystemet, där syret tas in genom boklungorna och blodet syresätts genom syret som tas in genom lungorna för att sedan återvända till hjärtat. Hjärtat som sedan pumpar ut det syresatta blodet ut i kroppen eller en blandning av syresatt blod och syrefattigt blod som redan funnits i kroppen. De spindeldjur med trakeer har ett lite mindre väl utvecklat system därför att luftrören går rakt ut i vävnaden. Hjärtat hos spindeldjur ligger i bakre delen av kroppen och är tubformat och innesluts i en hjärthåla. Stora kärl utgår därifrån till både framdelen och bakdelen av djuret.
Hos spindlar har blodkärlssystemet ännu en uppgift förutom att transportera ut ämnen i kroppen, som att hjälpa spindeln att förflytta sig. För att spindeln ska kunna böja benen använder den muskler som oss människor men för att den ska kunna räta på benen igen så använder den inte musklerna utan blodet. För att få benen att räta på sig så pressar den ihop bakre delarna av kroppen så att blodet pressas ut i benen vilket får dom att räta på sig.

Dolksvansar
Dolksvansar, även kallad hästskokrabba och kungskrabba, fanns i alla världshav för ca 65 miljoner år sedan men utvecklingen av andra arter har gjort att utspridningen krympte. Just nu hittar man dem längs USAs atlantkust. Då arten har utvecklats över många miljoner år så kallas den ett levande fossil. De lever i grunt havsvatten vid sandiga och leriga bottnar. De parar sig uppe på land och är väldigt utsatta då för rovdjur. Men de skyddas av ett hårt skal ovanpå kroppen och för att simma i vattnet så simmar de upp och ner.Till skillnad från däggdjur, har dolksvansar som inte hemoglobin i blodet, utan istället använda hemocyanin att transportera syre. På grund av den koppar som är närvarande i hemocyanin, är deras blod blå. Deras blod innehåller amebocyter, som spelar en roll som liknar vita blodkroppar för ryggradsdjur i att försvara organismen mot patogener. Dolksvansarna är väldigt värdefull för dagens forskning mot sjukdomar då deras immunförsvar är väldigt effektivt. Blodprov tas från dom men släpps sedan de fria och det gör att deras population inte hotas.

Blötdjur


Musslor, snäckor och sniglar är blötdjur som har ett öppet blodscirkulationssystem. Att systemet är öppet innebär att hjärtat pumpar ut allt blod i hela organismen, det bildas då ett övertryck i vävnaderna dit blodet kommer.(Universeum) I och med övertrycket pumpas vatten in och trycker tillbaka blodet.(Silverin&Silverin, 2002) Hjärtat pumpar ut och ”suger in blodet”. Blodet går endast ett varv i systemet. (Universeum)

Hjärtat ligger i en så kallad hjärtsäck och innehåller en kammare och två förmak. Blodet får sitt syre från gälar och lungor. Blodet som pumpas ut, rinner via mycket små hålrum till njurar, gälar och lungor. Därifrån går blodet tillbaka till hjärtat. (Universeum)

Bläckfisken har ett slutet blodkärlssystem som är omgivet av membran. Detta membranet gör så att blodet inte kommer i direkt kontakt med vävnaden som i det öppna systemet hos de andra blötdjuren. Hjärtat är muskelöst och är uppbyggt i två delar kan man säga. En förmak och en kammare med klaffsystem. Tillsammans ligger de inneslutna i en hjärtsäck.(Universeum)

Blodcirkulations som är ganska enkelt och seriellt fungerar nästan precis som hos däggdjuren. Blodet pumpas ut vi artären och leds tillbacks via vener. Hela blod flödet styrs av nerver. Detta innebär att bläckfisken kan kontroller både sitt blodtryck och blodflöde med hjälp av arbetet i hjärtat och blordkärlen. (Universeum)

Bläckfisken har även flera så kallade branchialhjärta i sitt system som sitter vid varje gäl. Det ökar blodcirkulationen i systemet och i gälarna. (Universeum)

Blötdjurens blod är färglöst. Alltså saknar dem de röda blodkropparna. I dessa blodkroppar finns det molekyler som är bra på att transportera syre och koldioxid. I och med detta så är inte blodet särskilt betydelsefullt för att sända ut syret. Blodets egentliga funktion är istället är att göra det lättare för organismen att röra på sig. Blodet utgör ett tryck som stabiliserar kroppen så att det går smidigare och enklare att kunna röra sig. (Universeum)


Tagghudingar


I gruppen Tagghudingar så finns klasserna : Sjöstjärnor (Asteroidea), Sjöborrar (Echinoidea), Ormstjärnor (Orphiuroidea), Sjögurkor (Holothurioidea) och Hår/Liljestjärnor (Crinoidea). De saknar egentligen blodkärlssystem och de fungerar istället med tre stycken seriella vätskesystem.

  • Coelomsystemet
  • Ambulakralsystemet
    Är systemet ett slutet system för djurens rörelse, det består av kanaler och med blåsor längst ut. Blåsorna kallas slangfötter och tryckförändringar i dessa kan användas för att få dem att röra sig.
  • Sinussystemet
    Är det som mest liknar ett blodkärlssystem och tros vara viktigt för transporten av syre och näring. Det består av vätskefyllda kanaler som leder till olika delar av djurets kropp.


Det finns ont om fakta när det gäller dessa djurs fysiologi , man vet t.ex. ytterst lite om hur systemen pumpar runt vätskan men man vet att det sker en strömning och någon form av transport i samtliga system. Även annan fakta som vilket tryck systemet har saknas. Det vill säga det finns inte tillräckligt med fakta för att kunna förklara systemet helt fullständigt.

Vätskesystemet fungerar inte exakt likadant hos alla tagghudingar, utan varierar beroende på art men låt oss ta en sjöstjärna som exempel för att enklare kunna beskriva systemet. Sjöstjärnans sinussystem består av tre kanaler, varav alla är ringformade. De tre är placerade mot sjöstjärnans undersida, översida och vid mag- och tarmområdet. Alla tre kanaler är sammanlänkade via axialsinus och strålar ut i sjöstjärnans vävnader.

Vid den övre ringkanalen sitter en s.k dorsalsäck. När den drar ihop sig drivs väskan framåt i systemet. Detta fungerar även i den övre ringkanalen och delar av mag- och tarmområdet. Man tror att denna funktion fyller transporten av syre och näring till sjöstjärnans olika beståndsdelar. Coelumsystemets kanaler omsluter sinussystemet som är närbeläget med ambulakralsystemet.

Ambulakralsystemet har massa slangfötter som är tillhörande blåsor till systemets kanaler. Varje slangfot har en tunnväggig, vätskefylld fot och en ampull och fungerar som en enskild enhet. Rörelsen kommer genom att fötterna och ampullerna dras samman och på så sätt ökar och minskar vätsketrycket inuti dem som sedan regleras för att få ut en önskad rörelse.

Fåglar


Fåglar har ett relativt stort kraftfullt hjärta som slår mycket snabbt. Generellt gäller att hjärtats relativa storlek är större desto mindre fågelarten är. En liten kolibri har ett hjärta som väger 19-22% av kroppsvikten, medan en större tjäders hjärta väger 8% av kroppsvikten. Detta för att kunna svara mot den snabbare ämnesomsättning små fåglar har. (G. Hess 1951). Hjärtat är i genomsnitt dubbelt så stort i förhållande till kroppsvolym hos fåglar som hos däggdjur för att klara den energikrävande flygningen. Luften är tunnare på hög höjd så då krävs ännu mer av fåglarnas hjärta. (Ragnar Hall)

Hjärtan hos mindre fåglar slår också generellt snabbare än hjärtan hos större. En gråsparv har en puls på 800 slag i minuten medan en tamgås har en puls på 110 slag i minuten. (G. Hess 1951) Hjärtat är uppdelat i 4 helt skilda rum. Fåglar har, till skillnad från kräldjur endast höger aorta kvar. Höger förmak och kammare som pumpar venöst (syrefattigt) blod till lungorna är mycket svagare än den vänstra halvans muskulatur, som pumpar syrerikt blod till hela kroppen. (Staffan Ulfstrand 1960) Fåglars röda blodkroppar visar tydligt på nära släktskap med kräldjur. De röda blodkropparna är avlånga, skivformiga och försedda med cellkärna. Koncentrationen av röda blodkroppar är högre på vintern än på sommaren, och högre hos mindre arter än hos större. Koncentrationsskillnaden hos stora och små fåglar kompenseras till viss del av att stora fåglar också har större blodkroppar. Fåglar har många vita blodkroppar. Det går ungefär 1 vit på 70-200 röda. Det kan jämföras med människans blod som innehåller 1 vit blodkropp på 700 röda. (Staffan Ulfstrand 1960)

Fiskar

Cirkulationssystemet har huvudsakligen två syften. Att via blodet transportera syre och näring till kroppens alla celler, samt att från cellerna transportera koldioxid och andra avfallsämnen till organ där de kan avges. För den här processen krävs särskilda organ, som kan variera från organism till organism.

Fiskar har som alla andra större organismer ett slutet kärlsystem, men till skillnad från bland annat människor har fiskar bara ett kretslopp. Det innebär att istället för att blodet först ska syresättas i lungorna, för att sedan åka tillbaka till hjärtat där det kan pumpas ut till resten av kroppen, så åker både syrefattigt och syrerikt blod i ett och samma kretslopp. Det här systemet ger dock inte ett lika effektivt gasutbyte.

Eftersom fiskar enbart har ett kretslopp behöver de bara ha två rum i hjärtat. En förmak och en kammare. Hjärtat består även av två andra delar kallade sinus venosus och blubus arteriosus (Bora.C 2011-01-10)[1]. Sinus venosus är en tunn säck där blodet från venerna först samlas. Därefter släpps det in i förmaket, som är ett stort rum innehållande klaffar som ser till att blodet inte ska kunna pumpas åt fel håll. Det leds sedan ner i kammaren, vars väggar är tjocka och starka så att de ska kunna pumpa blodet genom hela omloppet. När blodet väl pumpas ut går det först genom ett tjockt rör kallat blubus arteriosus, som är kopplat till aortan (stor artär) där det sedan leds till gälarna.

Gälar fyller samma syfte som lungor, nämligen att syresätta syrefattigt blod och avge koldioxid. Fiskar har vanligtvis fyra par gälar, som sitter innanför öppningar på vardera sida av huvudet (Lundquist.A & Meurling.P)[2] . Vatten passerar genom munnen och ut ur gälöppningarna. Samtidigt överförs syre till kapillärer på gälbågarna, där det sedan ingår i blodomloppet. I processen avges också avfallsprodukten koldioxid från kapillärerna. (Burnie.D 2001)[3]. Det här kallas för gasutbyte. När blodet har syresatts fortsätter det sitt omlopp genom kroppen för att ge syre och näring till alla celler. Till slut kommer blodet tillbaks till hjärtat och börjar återigen om sin runda.


Grodjur


Reptiler


Människor